Jag brukar säga att jag inte kan vara svensk. Ju starkare mat desto bättre, ju mer sol och värme – jag klagar aldrig. Närhet till vatten betyder mycket. När jag dör ska jag strös i havet. Havet är spännande, outforskat och ger mig ro. På Långholmen får jag också ro.

Min pappa lärde mig simma när jag inte var mer än fyra-fem år. Mamma hade ett lantställe utåt Muskö där vi var hela somrarna. Pappa hade också ett hus ute på Koviksudde. Varje Valborgsmässoafton tävlade familjen om att doppa sig först i vattnet. Oftast vann jag eller pappa. Men min pappa förgrep sig på mig som barn. Innan han dog sa han förlåt och: ”Jag förstår att det är mitt fel att du började med heroin”. Det kändes bra, men förlåta kan jag inte riktigt göra.

Det är en sorg att jag har kastat bort 24 år på heroin. Men jag hade 14 år då jag var drogfri och hade lägenhet. Den var jag sen tvungen att sälja efter att ha levt med en psykopat som tillslut höll på att döda mig. Strax efter det kom coronan och jag fick gå från jobbet – tillvaron kraschade.

Nu har vinden vänt. I tre år har Chris och jag varit ett par, men vi blev vänner redan för trettio år sen. Den här platsen hittade jag genom honom. Vi går hit och slappar, badar, njuter och har picknick. Jag har varit en rebell och alltid sett ner på Svenssons, nu vill jag bli en själv.