Det är ett skönt och chill ställe att bara hänga på och snacka graffiti. Där nere vid tunneln finns det tags. De var duktiga de där killarna. Märsta är, eller var, känt för att ha riktigt bra graffiti. Jag började måla när jag var 12 eller 13 år. Min polare hade en storebror som var graffitimålare, som hade lärt sin lillebror från tidig ålder. På nätterna gjorde vi i ordning sängarna hemma så att det skulle se ut som att vi låg och sov och gick ut och taggade.

Sen var jag med i ett crew och vi målade tåg. Nån knasade, alltså höll koll på att väktare inte kom. Det var adrenalin och endorfiner. Det känns som att du har tagit nåt. Det var det som var drivkraften. Det var också respekt att lyckas måla på tåg som sen rullar genom stan hela dan. Man blev känd och nån säger: jag såg din målning.

”Jag började måla graffiti när jag var 12 eller 13 år”

Jag lärde känna folk i nästan hela Stockholm. Men det kräver mycket att måla tåg. Det tar tid att vara uppe på nätterna och planera och vara aktiv och ha så mycket energi. Jag åkte dit för medhjälp en gång och en annan gång blev jag nästan klippt av ett tåg. Jag har lagt av med hardcore- graffitin. Nu målar jag hellre graffiti-inspirerade tavlor.