Vi bodde på Folkungagatan och morsan tog med oss till parken. Efter att vi flyttat till Hägersten åkte jag hit själv med tunnelbanan. Jag var sju år, men det var ju slappare då. Vi spelade fotboll och brännboll och jag lärde min hund Skrollan att gå fot här. Innan jag fyllde nio år blev det institution för mig. Morsan trodde att jag hade rökt brass och jag hade väl ADHD. Det var inte rätt att skicka i väg mig. Där började ”den biten”.

Jag bodde på institution resten av uppväxten, men jag gick till parken ändå. Rymde trots larmsensorer på fönstren och min dörr. Jag överlistade dem med grillfolie som bröt sensorn. Köpte tjänsten av nån kompis – ett-två paket cigaretter för att tejpa fast foliebitar. Senare bodde jag en tid på en av de gula solstolarna. Då var droger huvudprylen och jag har fått överdoser här. I dag har jag ett förstahandskontrakt som jag kämpat för och kommer till parken för att ta det lugnt med vänner eller min kvinna. Ibland spelar vi backgammon.

Ett fint minne är när jag var tonåring och vi hade en stor grillfest hela familjen. Det var underbart. Det är en lugn park med mest pensionärer, folk som äter lunch och barnfamiljer. Ytorna är bra utnyttjade för barnen. Jag har praktiserat på ett fritids och bryr mig om de små krabaterna. De ska ju ta världen framåt.