Jag växte upp i ett av de fyra höghusen ovanför centrum. Man hade allt här. Simhallen där jag simmade och spelade basket. Det fanns också en ungdomsgård på den tiden. När det var disco där var jag dj. Det var jättebra att växa upp här, det bästa. Jag kom hit från Polen med mamma och två bröder när jag var tre år. Pappa var tyvärr alkoholist så han blev kvar där. Också min äldsta bror som var 20. Jag var yngst. Mamma sa att jag var den snällaste. Jag kanske var busig ute, men hemma var jag snäll.

”Jag har en trygghet i Bredäng”

Jag har adhd och det var skitjobbigt i skolan. Första rasten gick jag därifrån, redan i ettan. I sexan fick jag anpassad studiegång och var lärling i en bilverkstad.
Jag bodde i Bredäng tills jag var 23. Då åkte jag in i fängelse. Vi var ett gäng som hängde här; några blev kriminella, några blev poliser. Vi springer på varandra ibland. När man kommer ut från fängelset får man inte mycket hjälp och vet inte vad man ska göra. Jag kom tillbaka till samma skit och åkte in igen. Men det är slut med det nu. Jag är äldre och har adhd-medicin nu. Jag och tjejen fick också en lägenhet i Sätra via Bostad först. Varje dag tar jag bussen dit från Bredäng. Det ser likadant ut som när jag var barn. Jag har en trygghet i Bredäng. Det är som att komma hem.