Min Plats

Tills för några år sedan bodde jag en tid på Strindbergsgatan intill den gamla societetsparken Tessinparken. Jag trivdes bra och var inneboende hos en äldre tant som jag hade träffat på galoppen. Jag har jobbat som jockey. Det började när jag var 15 år och växte upp i Skottland. Dittills var väl den enda häst jag hade sett mjölkbudets. Men mamma ordnade en plats som jockeylärling i Newmarket, galopphästens mecka. Hon ville inte att jag – som de flesta andra – skulle börja på stålverket, hon var rädd att jag skulle bli hackkyckling för att jag var liten. 140 cm lång och vägde 32 kilo. Senare fick jag jobb i Sverige, svenskar är ofta för storväxta för att vara jockeyer. Galoppen har varit mitt liv. Genom den träffade jag också en bra tjej som jag fick tre barn med. Att vara ett med hästen och rida i full fart är en härlig känsla. Jag minns särskilt ett lopp på 1 400 meter, då jag låg först hela tiden – ledde med 50 meter. Kommentatorerna sa att jag gått ut för fort, att vi skulle slockna, men jag bara satt och åkte, bedömde tempot och kände att hästen gick på bra. Jag vann stort. Min sista tävling red jag 1996. Jag slutade på grund av åldern och för att jag bantat hela mitt liv. Jag har suttit i bastun för att svettas bort extra kilon och svultit mig själv. Det var jobbigt.

I dag brukar jag titta på galopptävlingar. Här på Östermalm hade jag nära till Gärdet, där det ibland var tävling. Allting var nära här. Jag kunde cykla till Skansen och Grönan och se på konserterna. Och till GIH-badet för att simma varje dag. Här i närheten gick jag också till The Tudor Arms, en liten pub i engelsk stil, för att kasta pil. Nu går jag till en pub i Täby och spelar biljard, nära seniorboendet jag bor på. Men nu, till skillnad från förr, dricker jag bara alkoholfritt.