Mina drömmar
Butiken skulle ligga söder om söder – ”rätt sida av stan”. Det är där han har bott stora delar av sitt liv. Kanske skulle den ligga i just Trångsund, där han växte upp på sjuttio- och åttiotalet med mamma, en storasyster och så småningom en lillebror när ”morsan träffade ny snubbe”. Pappan dog när Peter Söderberg var fyra år.
– Jag har funderat mycket på det, om det kan ha varit en bidragande orsak till att jag har pundat rätt hårt i mina dar. Jag tror det. Jag vill att det ska finnas en rimlig förklaring och inte bara att jag var dum som testade. Jag började lite smått i högstadiet, senare blev det amfetamin varje dag. Det funkade faktiskt att jobba samtidigt. Det fanns de som visste, men jag skötte jobbet och kom i tid.
I 20 år arbetade han i olika livsmedelsbutiker. Det trivdes han med.
– Allra bäst gillade jag att sitta i kassan – mötet med kunderna. På nittiotalet jobbade jag i en butik i Hökarängen. Det finns kunder därifrån som hälsar på mig än i dag när jag möter dem på tunnelbanan. Det är roligt.
Han kom in i branschen efter att han gått ut nian. Han var skoltrött och hittade en terminskurs med inriktning på livsmedelsbutik.
– En termin pallar man, tänkte jag. Halva tiden var dessutom praktik, två och en halv dag i veckan. Den gjorde han på 7-Eleven i Årsta och fick bra betyg.
– Sedan dess har jag jobbat i både stora och små butiker. I de mindre får man ta i där det behövs och alla hjälps åt. När man jobbar i en stor butik har man oftast ansvar för en avdelning. Jag hade hand om drycker under mina sista åtta år på ICA Bea i Svedmyra. Fyllde på dricka och rengjorde och fixade pantmaskinerna som ofta strulade.
För det mesta var kunderna trevliga, men inte alltid. Och kunden har inte heller alltid rätt.
– Det är en myt, säger han med ett skratt. – Till exempel om de har läst fel på en skylt eller läst på etiketten bredvid.
Många vill inte erkänna att de hade fel, särskilt inte pensionärer. Yngre hade ofta lättare att erkänna sina fel. Byta prislappar på varor var ganska poppis och att sen stå på sig: ”nej det har jag inte alls gjort, prislappen har suttit där hela tiden”.
En gång när han kom ut från lunchrummet möttes han av en pistol riktad rakt mot honom. Rånarna hade precis fått upp kassorna på ICA Bea.
– Då kände man: gör vad ni vill. Många var förstås chockade efteråt och sen blir man förbannad. Men man får räkna med att det kan hända när man jobbar i butik.
Så småningom bytte han bransch och jobbade på produktionen och på lagret hos Kavli, som tillverkar bland annat räkost och hamburgerdressing.
– Där slutade jag i november förra året, blev uppsagd på grund av arbetsbrist. Sedan dess har jag sökt jobb. Och just nu bor jag ingenstans. Jag flyttar runt hos familj, släkt och kompisar. Det är väl inget liv, men i det varma vädret gör det inte så mycket. Värre är det på vintern. Så som min situation ser ut nu är högsta prio att få ett ordnat boende och ett jobb.
