Mina drömmar: Veterinär

Situation Sthlm-försäljaren Katarina Franzén första bästa vän var taxen Keyson. Hon ägnade honom all uppmärksamhet och med ett stadigt tag om hans svans brukade hon åka kana efter honom på marmorgolvet. På ridskolan blev sedan hästen Pricken en favorit – för han var den största hästen av dem alla. Hon var den minsta ryttaren av dem alla. Katarina Franzén och hennes hästtokiga vänner gick även till Cirkus Scott.

– Jag tyckte inte att de skötte cirkushästarna särskilt bra så jag köpte en ryktborste och hovkrats och tog hand om häst nummer nio – Batosta. Innan han skulle uppträda fick jag göra honom fin med plymer och sedan gå gratis på föreställningarna. Där fanns elefanter och clowner och det var ju jätteroligt, så jag tappade bort tiden. Mamma ringde polisen och anmälde mig försvunnen.

Det fanns alltid mycket djur i hennes uppväxt – ”var det inte hästar så var det möss”. Hon fick två svart-vita dansmöss i present. De två mössen blev snart 35 möss.

– Jag hade dem i fem stora lådor utanför mitt rum och skulle absolut släpa med dem till mormor och morfar på landet om somrarna – hela bilen var full med möss!

Katarina Franzén drömde om att bli veterinär. Kanske var det hos mormor och morfar som djurintresse en gång hade väckts. De hade en ladugård där det fanns kalvar som sög på hennes fingrar och på höskullen fanns kattungar som hon matade med mörtar hon fiskat upp nere vid vassen och burit hem i färgglada hinkar. Mormor och morfar bodde i den stora gården som man kom till efter att ha lämnat hemmet på Skeppsgatan på Östermalm, kört på den gamla E4:an mot Trosa, in genom en stor trädallé, förbi Tullgarns slott, tennisbanan och handelsträdgården där hon fick tio öre för varje jordgubbslåda hon vek.

Jag tyckte inte att de skötte cirkushästarna särskilt bra så jag köpte en ryktborste och hovkrats

– Jag och mina två syskon var där hela sommarloven, mamma körde dit oss dagen efter skolavslutningen. Jag gick på Franska Skolan och var tvungen att ha kjol, så det första jag gjorde när jag kom till landet var att ta på mig jeans och gympaskor och trampa iväg på en cykel.

När hon var borta för länge behövde mormor inte ringa polisen, det räckte att ringa i den stora koskällan – ”den hördes på kilometers avstånd”.

På helgerna kom hennes mamma ut till dem. Pappan kommer Katarina Franzén inte ihåg mycket, han jobbade ofta i Sydafrika och hon var bara fyra år när han dog.

– Han hoppade ut från balkongen. Jag såg när det hände.

I Franska Skolan fanns det en flicka som förstod henne, hon hade också en förälder som tagit sitt liv. De fann varandra direkt. Katarina Franzén upplevde Franska Skolan som en trygg plats, hon gick där i 14 år och kände alla lärare.

– När vi tog studenten var klasskompisarna jätteglada och kastade papper ut genom fönstren. Jag var den enda som grät.

Hon minns den blå skoluniformen: kilt, kavaj och vit blus. Hon minns också att de bara var flickor och att många av lärarinnorna var nunnor som bodde på tredje våningen. På gymnasiet började Katarina Franzén på den naturvetenskapliga linjen, hon ville ju bli veterinär. Men hon trivdes inte med klasskamraterna och gillade inte fysik så hon bytte till samhällsvetenskapliga linjen. Det är hon nöjd med, även om hon aldrig blev veterinär. I stället blev det en helt annan bransch.

– Det fanns en restaurang på vår gata och en dag frågade krögaren: ”när ska du börja jobba här?” Jag var lite blyg, men min kompis sa: ”hon kan börja i morgon”. Och på den vägen vart det.