Mot nollpunkten

Det står ”Idioter att hämnas på” skrivet med svart tusch på baksidan av en paketerad tavla som står på golvet i Jesper Walderstens ateljé, ytterst i en bunt med andra tavlor lutade i utrymmet mellan kortväggen och arbetsbordet direkt till vänster innanför dörren. Det är dock inte verkets titel.

– Nej. Ibland kommer jag på saker jag måste skriva ner och så tycker jag att det ser roligare ut om det står på en tråkig kartongbit, det blir nån sorts laddning – vad finns i den här kartongen? Det var nåt pojkstreck jag skrev ner för nån tid sen.

Det finns andra skrivna fraser i ateljén, bland annat på golvet och på en vit träbalk: ”Måste lyssna mer på mig själv när jag skriker”, bland annat. I ena hörnet av golvet syns Kents logga, den ser ut att vara sprejad med mall. Ett annat citat från golvet fastnar i minnet: ”Svara mycket obehagligt på mail som kommit fel”.

– Jag gillar såna sjuka uppmaningar.

I en öppning på baksidan av kaminen ligger några stenar i olika storlekar, på somliga är det ditmålat någon detalj för att fullborda verket, på andra inte. På golvet mitt emot arbetsbordet, precis till höger om byrån och arbetsplatsen där en anteckningsbok med illustrationen Vagina dentata ligger uppslagen för allmän beskådan, står en Fender Stratocaster lutad mot en liten Voxförstärkare. Det är Henrik Schyfferts gamla gitarr som han spelade på med Whale, Jesper Waldersten köpte den en gång på en välgörenhetsauktion. Men han spelar nästan aldrig på den.

– Jag har aldrig gillat idén med att en ateljé blir till en mancave med en massa distraherande grejer i. Här ska fan jobbas.

Han har två ateljéer, den andra ligger ute på Stallarholmen och är mycket större än den här och det är där han målar med olja.

– Det här är en skrivarstuga och start och mål, där borta är måleri och kladd. Att det passade bra för Jesper Waldersten att vi ses just den här veckan i början av april beror delvis på att han är gräsänkling – om man inte adderar ateljéhunden Pollock till ensamhetsekvationen – och har avsatt tid för skrivande.

Vad är det du skriver?

– Jag håller på och skriver på en grej inför ett projekt som inte riktigt är klarpratat ännu så det kan jag inte säga så mycket om, tyvärr. Men det bygger mer på ord än bild, så mycket kan jag säga.

Vi går upp några trappsteg till två stolar vid fönstret i det övre etaget, det är en av de första vårdagarna och det går att ha ett fönster med en liten glipa utan att det blir för kallt inne, solen kommer tvärställd in genom rutorna. På båda sidor av nocken i det brutna, vitmålade taket sitter fotografier. Om man följer Jesper Waldersten på Instagram – drygt 40 000 personer gör det – så är det uppenbart att det är någonting som pågår här, en process som är i gång, det har börjat arbetas med någonting.

– Jag kan inte säga så mycket om det heller… Vi håller på och skriver kontrakt – det är muntligt bokat och handslag på det. Det blir nytt, jag börjar där jag står nu – jag plåtar ju av mina anteckningsböcker mycket nu och det börjar där, sen får vi se var det hamnar om ett år. Målet med utställningen – våren 2019 är planen att den ska upp för allmän beskådan – är att om man som vilsen 17-åring går dit så ska man vilja vara där hela dagen och ”sen gå därifrån med sin anteckningsbok och känna att ”jag kan också”.

– Nån form av massiv kreativ chock är det väl inte att tro annat än att det blir. Det kanske blir 50 stora verk, eller 40 stora verk. Sen kanske det blir väggar där det blir mer collage eller processen eller Instagram eller skisser. Jag har inte bestämt än, men det kommer vara varierande. Arbetsnamnet just nu är Processessen – jag vet inte hur många s jag får in i det.