Nyinflyttad

Det är som när en tandläkarbedövning släpper, det här med att flytta tillbaka till Sverige och att åter göra sig hemma här efter mer än två decennier i USA. Det blir sakta ”som vanligt” igen för Lena Olin.

– Det är mycket som vaknar till som har legat i träda. Som när känseln kommer tillbaka efter tandläkarbedövningen – så känns det inuti mig, att svenskheten i mig, som jag inte ens kan formulera i ord, börjar bubbla.

Det handlar om att träffa på människor hon inte sett på många år. Det handlar om att påminnas om svenskarnas kynne. Också att slå på tv:n och att hon där tycker sig få en annan intellektuell stimulans, ser folk som får prata till punkt. Eller en sådan sak som att det går att se smalare filmer på ”riktiga biografer”, såsom till exempel Saga, i stället för att behöver åka till The Village i New York.

– Vi skulle gå på bio på Victoria häromdagen och då gick vi runt en stund vid Mariatorget. Det har blivit helt otroligt där, så mysigt att det inte är sant. Min man är vegan och jag är allergisk och där finns de restaurangerna.

Hon berättar att de under en period var mycket i Venedig och hon imiterar turisterna som hänförda såg sig omkring där.

– Så såg vi ut vid Mariatorget. Fantastiskt!

Annat var det på sjuttiotalet när hon själv bodde där och gick på scenskolan inte långt därifrån.

– Det var lite så att man fick akta sig när man sprang upp ur Mariatorgets tunnelbana. Man kände sig hotad, det var rätt mycket kriminalitet och ganska otäcka kvarter, tyckte jag i alla fall.

En annan del av Stockholm som väcker minnen är Gärdet, där hon växte upp. Det är både fina och roliga minnen, men också ångest. Det var där hon som femåring förlorade sin tioåriga bror i cancer. Inte långt senare fick hennes pappa, skådespelaren och regissören Stig Olin, en blodpropp i hjärnan och var förlamad under en period. Det blev för mycket för henne och i sitt sommarprat i P1 2015 berättade hon att hon under en period slutade tala och i stället skällde som en hund. Sedan var det just en hund, taxen Fille, som på många sätt blev hennes räddning.

Två trauman som har påverkat hennes liv. Och hon har beskrivit det som att hon delvis stannade i sin känslomässiga utveckling när hon var fem år.

– På Gärdet blir det alla möjliga känslor, men på Djurgården blir det bara glatt. Jag åker dit så ofta jag kan. Det är liksom trygghet för mig.

Där har hon gått sedan hon var liten. Ibland var det ”nån tant som gick ut med barn i grupp hållandes i ett band”, senare har hon gått där hand i hand med pojkvänner och när hon fick barn drog hon barnvagnen fram och tillbaka på den kungliga öns vägar.

– Djurgården är nostalgiskt för mig, det är också en plats som är unikt för Stockholm. Djurgården har den där magin. Jag skulle kunna gå där forever, bara gå gå gå. Det är svårt att sluta.

Lena Olin använder många stora ord, men utan att det känns överdrivet. Det är nog så att hon ”älskar att vara tillbaka”, men också att hennes och maken Lasse Hallströms liv i USA har varit ”otroligt fantastiskt”. De har kvar boendet i New York. I USA bor också dottern. Så det blir många resor över Atlanten. Ett ben i vardera land, men numera – sedan två år tillbaka – ligger tyngdpunkten på benet i Sverige.

– Det börjar kännas som vanligt igen, den långvariga tandbedövningen har släppt. För Lasse inte minst. Han har tidigare aktivt kunnat gå och längta hit, det har inte jag gjort. Och det är så mycket som är fantastiskt med New York. Men vi är ju svenskar.

Men hon är också amerikaniserad. Och då handlar det inte främst om att hon använder amerikanska ord och uttryck då och då – för det gör hon – utan mer om ”att våga leva ut”.

– Jag har alltid varit fruktansvärt nyfiken och intresserad av andra människor och det finns ett sätt i det amerikanska, det låter kanske banalt, men att man pratar mer med människor som bor i samma hus. Så har jag blivit mer, säger hon.

– När vi kom till USA, möttes vi av: ”Hej hej, vi bor här nere.” eller ”Det är Thanksgiving, kom hem till oss. Vi har bjudit andra inom entertainment, ni kanske tycker det är kul att träffa dem”. Folk är väldigt öppna och snabba.

Det där tänkte hon på när hon jobbade med serien Welcome to Sweden och de amerikanska skådespelarna, såsom Patrick Duffy, var i Sverige för inspelning – kontrasten. Det var midsommar.

– Alla vi svenskar gjorde våra egna grejer. Hade det varit i USA, Thanksgiving och svenskar suttit där så hade de haft 18 inbjudningar. Det är inget ont i det, men vi var mer: It´s midsummer. Have fun at Hotel Diplomat.

Du bjöd inte heller in?

– Jag tror att jag blivit bättre på det, att jag i alla fall ser det. Fast jag gör som alla andra, säger hon och skrattar.

– Men jag vågar mer efter att ha bott i USA. Så är det nog. Jag vågar mer som Lena.

Vi sitter i lobbybaren på Hobo hotell vid Brunkebergstorg, inte långt från Kulturhuset Stadsteatern där hon spelar Marsha i föreställningen Vem är rädd för Virginia Woolf? Hon påpekar att baren känns lite ”New York”. Här finns en odling av kryddor och grönsaker, men också en industriell känsla med bland annat ett tak som blottar rör och sladdar.

Lena Olin dricker en kaffe utan mjölk. De hade varken mandelmjölk eller rätt havremjölk, bara den där Oatly som enligt henne inte alls är så ren som de påstår. Hon är allergisk mot gluten. I väskan har hon en liten påse med glutenfria kakor, för något sött till kaffet. Det är extra viktigt att må bra nu när hon ska stå på scenen var och varannan kväll. Hon har en krävande roll och vill inte riskera något. Det är också därför hon snart ska gå till Hotell Grands gym Nordic Spa & Fitness och simma några längder, rensa huvudet och få en stunds lugn, för att sedan i god tid återvända till Kulturhuset Stadsteatern för förberedelser.

– Det är high speed hela föreställningen igenom. Precis innan den ska starta känns det omöjligt att vi ska klara av det i kväll igen, men när vi väl har dragit i gång är det så intensivt att man bara är där. Efteråt är jag väldigt upprymd, det är en skön känsla.

Vem är rädd för Virginia Woolf?, en klassiker skriven av Edward Albee, handlar om Martha och hennes man George, här spelad av Peter Andersson, som har varit gifta i 23 år – faktiskt precis lika länge som Lena Olin och Lasse Hallström, men Martha och George har en betydligt sämre relation.

Martha är dotter till en universitetsrektor och George är historiker på samma universitet. En kväll bjuder Martha in ett yngre par på efterfest som dras in i värdparets förnedringslekar med den ena vidrigheten och anklagelsen efter den andra. De blir alla allt fullare och deras mörka hemligheter avslöjas.

Vad känner du för Martha?

– Jag tycker jävligt synd om Martha, jag känner för henne. Personer som uppträder illa är människor som på ett eller annat sätt blöder, ett dåligt beteende kan vara ett slags rop på hjälpt. Definitivt är det så att hon blöder hela tiden.

Lena Olin tror att Martha vill vara ”mitt i kärleken och livet”, men att livet har blivit väldigt urvattnat och grått och hon känner sig inte sedd. Och att pappan, som hon dyrkar, har varit upptagen med att bygga upp universitetet och inte sett sin dotter för den hon är.

– Om Martha hade fått chansen hade hon blivit framgångsrik tror jag, säger Lena Olin och fortsätter:

– Jag har upplevt college på nära håll eftersom våra barn har gått på college i USA. Från elevernas sida är det en väldigt rörlig, intellektuell och öppen värld. Man känner direkt att man kan andas lättare när man kommer till ett bra college. Där finns så många unga smarta människor som står för bra grejer.

Men, tillägger hon, det är också en väldigt hierarkiskt uppbyggd värld, där rektorn har en stark position.

– Det är verkligen en ”power position”. De bor i vackra ”estates”, den typen av hus som man ser i diplomatstaden i Stockholm. College är både det här fria och det hierarkiska, och Martha är en del av den här hierarkin och står vid sidan av George. Hon har börjat dricka, hon vill att det ska bli liv i luckan på nåt sätt.

Liv i luckan blir det. Och där i hennes och George hem finns också deras krossade dröm och fantasi.

– Två människor som lever ihop har en slag sagovärld, också om det är ett bra äktenskap, om det inte är två iskalla tråkmånsar. Sagovärlden är ett förtroende, det är väl det som är att älska, att man känner förtroende och öppnar sig på ett sätt som man normalt inte gör.

Vem är rädd för Virginia Woolf? har gjorts i flera teateruppsättningar genom åren, även som film.

– Det som är så stort med riktigt bra pjäser är att man kan göra en roll på så många olika sätt. Jag har sett filmen, men för mig är det inte hämmande. Jag älskar att få ett A, då kan jag säga B. Min kreativitet måste bli uppbjuden på nåt sätt. Jag har svårt att vara den första som säger nåt i kreativa sammanhang, men om nån säger nåt så dyker det upp många idéer hos mig.