Organdonator

– Jag och Rebecca var kollegor när hon blev sjuk. Först trodde vi att hon hade samma förkylning som vi andra på kontoret, men hon blev aldrig bra. När läkarna sa att enda utvägen var att hon fick en ny njure sa jag att om jag är en lämplig kan hon få en av mig.

– Man börjar oftast leta efter donator inom familjen, men ingen i hennes familj passade. Då vände jag mig till sjukhuset som gjorde en massa olika undersökningar, det tog ungefär nio månader. Vi hade inte samma vävnadstyp och inte samma blodgrupp, vilket ökade risken för att njuren skulle kunna stötas bort. Men genom att de tvättade Rebeccas blod på antikroppar i en vecka innan donationen så funkade det.

– Vi pratade mycket både innan och efter om att hon inte står i nån tacksamhetsskuld till mig. Jag har fått lika mycket som hon, i form av upplevelsen. Vi har ett speciellt vänskapsband eftersom vi gått igenom det här tillsammans.

– Sista frågan innan jag sövdes var om jag fortfarande ville. Jag tvekade aldrig. Hade det efter alla undersökningar och utredningar visat sig att Rebecca inte kunnat ta emot min njure hade jag gett den till nån annan. Alla som behöver en njure är nåns barn, nåns bästa vän eller nåns familj.