Barren från tallarna har inte krattas på många år. Ser att huset såldes för någon månad sedan för femton miljoner – en bra bit under gatans genomsnittspris, länets dyraste med ett snitt på strax över tjugotre miljoner. Några hus längre bort möts en dogwalker och en ensam herre med sin hund. De tre små hundarna runt dogwalkern skäller och hoppar och trasslar sina koppel och ignorerar alla former av kommandon. Den ensamma mannens hund rör inte en trampdyna, bara traskar på med slakt koppel invid husses ben. En ung kvinna i ett rött trähus säger hej då till sin mamma, går trappan ner, vänder sedan, går tillbaka upp och öppnar dörren: ”Nej, jag tar de andra skorna”.

Efter Orrspelsvägen är Örnbogatan inte särskilt olik en hel del andra villagator i områden runt staden som etablerats och byggts upp under samma tid – välmående fastigheter med hyggligt rymliga trädgårdar och bilar parkerade utanför som garanterat tar sig genom besiktningen utan några tvåor. Numreringen av gatan börjar med husen i det svaga motlutet och stigningen mittemot perrongen vid stationen Ålstensgatan på Nockebybanan. Sex bilar står parkerade med kylarna ner mot korsningen där Örnbogatan börjar – samtliga bilar svarta. Här i början av gatan är husen och trädgårdarna betydligt större, har ofta flera bilar parkerade utanför och några av fastigheterna – kanske främst de på den sida av gatan med udda nummer – har en vid utsikt över vattnet, mot Körsön och Fågelön och på andra sidan Mälarhöjden och Hägersten.

Det står en basketkorg på garageuppfarten och ett större och ett mindre mål, stående i varandra, på en gräsplan framför ett hus med grågröna fönsterluckor och fransk balkong. En man i vit kort jacka öppnar sin garageport med en mindre svart bag i höger hand. Två hantverkare skrattar till. Den ena av dem ställer sin kaffekopp på motorhuven och tänder snabbt en cigarett. En ung man med en blå Babybjörn som sticker upp under jackan öppnar grinden till ett gult hus och sneddar över gräset innan han sätter nyckeln i dörren och går in.