På drift i full fart

Full Speed Ahead kan tyckas vara ett missvisande namn på en retrospektiv utställning, men Marianne Lindberg De Geer har onekligen hållit farten uppe under sina drygt 30 år som konstnär. Från 6 maj och ett halvår framåt finns ett urval av hennes målningar, kollage, filmer, ljudverk och skulpturer på Färgfabriken i Liljeholmen.

– Det är kul att samla ihop allt man har gjort och se vad man har åstadkommit hittills, men också att få se vad som väljs ut av de unga människorna som är här och hur mina gamla verk pratar med samtiden.

I ett av rummen i Färgfabrikens konsthall står mängder av tavlor inslagna som julklappar och väntar på sin plats. En kanin i marmor är så stor att den är uppdelad i flera delar. Marianne Lindberg De Geer har gett ett ”carte blanche” gällande urvalsprocessen till curatorn Lina Josefina Lindqvist. Det mesta har gått smärtfritt.

– Jag har lagt mycket på Lina och ibland skriker jag ”Neeeeej!” om nåt som hon tycker är jättebra. Jag tycker ju inte om att se bakåt, jag är en sån som bara går rakt fram, men ibland måste man göra det. Det är nödvändigt.

Under de senaste åren har den 71-åriga Marianne Lindberg De Geer satt upp tre pjäser på Kulturhuset Stadsteatern och Dramaten, varit konstchef på Kulturhuset i Stockholm och sommarpratat i P1. Den 25 augusti kommer dessutom hennes debutroman På drift – ”kunde Karl Ove Knausgård döpa sin roman till Min kamp kan jag döpa min till På drift som Jack Kerouac.”

Energi verkar inte vara någon bristvara.

– Jag tror att det är för att jag väntade så länge på att få göra det här. Jag var liksom mentalskötaren i ett gäng av konstnärer. Jag jobbade lite med Nationalteatern och fick göra nåt tyghänge med höghus och paljetter som hängdes upp i nåt klassrum där de drog av ”Barn av vår tid”, men jag trodde ju aldrig att jag skulle bli konstnär. – Jag var den där typen som gick på utställningar och föreställningar och sa ”Nä men va fan, bättre kan de väl?” Jag var så otrevlig och negativ mot alla som gjorde nåt för att jag var så avundsjuk. Jag skulle ju aldrig våga göra nåt själv.

Marianne Lindberg De Geer identifierade sig med de andra tjejerna på sjukhuset där hon jobbade. Hon hade samma låga lön och hade hoppat av studierna redan första året på gymnasiet för att hennes mamma drack så mycket. Men hennes arbetskamrater tyckte inte att hon var ”en av dem”.

– Först blev jag förnärmad och hade svårt att acceptera det, jag ville ju vara som dem och tyckte att jag hade samma förutsättningar. Men jag var privilegierad, jag var uppvuxen i en klass som visste att föra sig. Jag ansågs vara annorlunda för att jag gick rakt in i ett rum i stället för att knacka och be om lov, men har man sett sina föräldrar göra det så gör man likadant själv. Hade pappa i stället stått med kepsen i hand så hade ju även jag gjort det.

I början av åttiotalet var livet på botten efter skilsmässan från sångaren Björn Afzelius, men hennes liv skulle förändras av ett besök på Angeredsteatern.

– Där jobbade min kompis som höll på att sminka Sven Wollter när jag kom dit. Göteborg är inte större än att han kände igen mig. Han tittade på mig i spegeln och sa ”Limpan, fan vad tråkigt att det aldrig blev nåt av dig”. De andra i rummet visste hur dåligt jag mådde och sa åt honom att vara tyst. Men det där, att han pratade om mig i förfluten tid, fick mig att fatta att jag måste med nästa tåg.

Med hjälp av sin sminkande kompis skrev Marianne Lindberg De Geer ihop en ansökan till Dramatiska Institutet i Stockholm och lyckades, efter flera intervjuer och prov, bli en av de fyra som kom in. Tillsammans med sina två barn flyttade hon in i en fyra på Lappkärrsberget.

– Det tog ett par år innan jag vågade åka tunnelbana. ”Vad ska hända med mina barn om den stannar”, tänkte jag. Så jag cyklade överallt och fick väldigt bra kondition.

Vid 40 års ålder var hon redo att, som hon säger, komma ut som konstnär. En av de första större utställningarna ägde rum i Jönköping och runt 300 pers kom på vernissagen.

– Min mamma är från Jönköping och jag gick i skolan där under några avskyvärda år. Det var som att jag hade kommit tillbaka och var nån. Det var en massa släkt där och min mamma var den enda som satt på en stol. Jag blev som fem år igen när jag gick fram och frågade henne vad hon tyckte.

Mamma Gun svarade bara barskt att hon borde berätta för alla hur hon hade tänkt när hon gjorde tavlorna, men senare hade mamman sagt till sin syster att hon var svimfärdig av stolthet.

– Ändå var hon tvungen att näpsa av mig bara för att vara min mamma i en sån situation. Men jag blev faktiskt inte bitter på henne för det var nog första gången som jag såg att det fanns avundsjuka bakom det där.