På en kylskåpsdörr

Står jag på balkongen ser jag ljusen från Fisksätra som precis orkar över skogskanten och liksom ger siluetten av trädtopparna något av ett science fiction-avtryck – jag antar det är så det ser ut på avstånd när ett rymdskepp stått dolt i skogen och ljudlöst och plötsligt startar upp och lyfter i väg. På andra sidan den delvis frusna viken några byggkranar med lanternorna tända.
Mångata. Minusgrader. På tv granskas en formidabel skitstövel som opererar ihjäl människor med en syntetisk luftstrupe som inte fungerar. Efter det tar konstnären Lars Lerin tåget till Stockholm och Mikael Persbrandts ateljé. Penslar och piller. Nyheter. Någon avgår, någon sitter kvar, det stod efter provskjutningen klart att det inte var Palmevapnet.
Sociala medier stampar på i sin spilta. Tyckandet surrarmellan de frostiga telefontrådarna och grannens feta katt trycker sig mot marken nere vid staketet, rystar snön ur pälsen på andra sidan och korsar sedan gatan med svansen som en bekvämlighetsflaggning.
Ljudet av en pulka som dras över frilagd asfalt. Skratt. En dörr öppnas, plötsliga röster som blandar sig otvunget och balanserat med mörkret och kylan några sekunder innan dörren stängs igen.
Jag släcker utebelysningen. Går in.

Sociala medier stampar på i sin spilta. Tyckandet surrar mellan de frostiga telefontrådarna

I köket blir jag stående framför kylskåpet.
Jag tänkte på någonting jag vill ha som finns på en hylla där inne medan jag stod på balkongen nyss, men nu blir jag bara kvar framför det och tittar på allt det som är fäst där, allt det som magneterna håller kvar och hindrar från att falla, allt det som genom åren ansetts så viktigt att det bör sättas upp där. Och som sedan blivit kvar.
Som öppettiderna till miljöstationerna – både till den närmast som har öppet udda dagar och till den längre bort som har öppet jämna, men som inte tar emot riskavfall som gammal målarfärg och lösningsmedel och sådant. Ett avlångt och magnetiskt Betty Boop-block som två av barnen skrivit ”bärs bäst” och ”Älskar bärs” på.
En kylskåpsmagnet i formen av ett tjurhuvud som inköpts i Spanien. Bredvid den ett fat paella, förmodligen köpt vid samma resa.
En lapp med inloggningskoden till bredbandet.
En dödsannons från några somrar tillbaka över en ung pojke född 1995 som tragiskt gick bort i en trafikolycka. Några av barnen var på begravningen, det var sommar och fullsatt och Laleh´s ”Some Die Young” spelades och inga tårar i världen räckte till.
Fyra fotoautomatstripar på samtliga barnen i både färg och svartvitt, tagna på samma amerikanska biograf, men vid olika tillfällen. De goofar och spexar. Alla försöker synas, samsas om utrymmet. Hur längesedan är det den första stripen togs?
Två visitkort från samma tandläkare.
En vit anteckningsblockslapp med texten: ”Fru Falk är som många andra kvinnor fast med sin man på grund av att de inte kan tjäna pengar själva, de står ut”.
Tre lappar med namnen på USA:s femtio stater.
En urklippt lathund med klockslagen och tarifferna för Trängselskattsavgifterna som gäller från 1 januari 2016.
En inbjudan till studentmottagning 4 juni 2014.
Ett kassakvitto från en frisersalong med en klipptid klockan 12.00 den 2 februari.
En liggande färgbild från baksätet av ett hyrverk på två lyckliga och nygifta personer på väg till bröllopsmiddagen.
En smal svartvit bild i profil på min styvdotter.
Programmet från Jan Lindströms begravning i Täby kyrka 4 september förra året.
En passbild i fyrfärg på mig när jag är 13 år gammal. Jag minns det handknutna halsbandet jag har på mig på bilden som min syster gjort. Jag uppbär en tidstypisk 25-öresfrisyr.
Bakom en av magneterna som har formen av en tunnelbaneskylt en bild på min yngsta dotter från några år tillbaka.
Jag lyfter på en del grejer, tittar bakom – en tryckminiatyr av en beställd bild föreställande ett knippe färgglada ballonger, visitkort, ett recept, ett tackkort för en julklapp, en lista över vem som köper julklappar till vem och att pristaket är satt till 200 kronor.
Jag öppnar kylskåpsdörren. Den trekantiga förpackningen Toblerone jag mindes som i princip orörd är oroande baktung och mjuk att ta i – det finns bara tre bitar kvar, folien motsträvig när jag försöker skaka ut återstoden. Det finns ingenting att uppdatera på Twitter, ingenting på Instagram.
Jag stänger kylskåpsdörren. Från rummet intill hörs vinjetten till Twin Peaks.