På väg

Dagen började tidigt. Vid femtiden på morgonen samma dag vi träffas gjorde Dregen två telefonintervjuer med media i USA. Trots att inte The Hellacopters kommer spela där i sommar finns ändå ett så pass stort intresse för bandet att amerikanska medier redan hört av sig och vill veta vad som är på gång med bandet nu när de börjar synas och höras igen. Och någon timma senare blev det stort polispådrag och avspärrat och blåljus och sirener i kvarteret där han bor då någon körde en stulen lastbil och krockade den, föraren avvek från platsen, och innan man visste vad som skett – Drottninggatan i färskt minne – tog man det säkra före det osäkra och larmade på fullt.

– Men vem kör på Ölandsgatan klockan sju på morgonen om man är terrorist och vill köra på folk?

Tre timmar senare stod Dregen i replokalen med sin Gibson ES 335:a på höger lår någonstans mellan höftkammen och knät och väntade på inräkningen av första låten på den första repetitionen med The Hellacopters, den första av totalt tolv repetitionsdagar med hela bandet och inhoppande basisten Sami Yaffa.

– Det är ganska lite för ett band som ska ut och göra headlinespelningar på festivaler i sommar. Men vi kan ju det där, liksom. Sen är det ju sån musik, om man nu ska jämföra, att ett band som Backyard Babies mår bättre av att slipa på det i tre månader. Men för Hellacopters måste det vara lite taggat, lite nerv i det, får inte bli för fint spelat. Lite slarv – men på rätt sida slarv. Det får inte bli stelt.

Repetitionsperioden avslutas 22 juni på Debaser Strand med en utsåld hyllningskonsert till The Hellacopters-gitarristen Robert ”Strängen” Dahlqvist, som avled av en sjukdomsrelaterad olyckshändelse i februari i år. Och, som Dregen uttrycker det, ”det var ju kanske inte så att det fanns obegränsade finansiella resurser som han lämnade efter sig”.

– Vi skulle haft ett produktionsrep den dan och kvällen – det är ju dan innan vår turnépremiär på Azkena i Bilbao på Midsommarafton, en stor festival där – så då tänkte vi att vi lika gärna kunde göra ett rep inför folk, ta en femhundring i dörren och öppna ett bankkonto och så går allt till hans dotter Ingrid. Hon får de pengarna sen när hon fyller arton. Det känns jävligt fint.

Dagen före intervjun fyllde Dregen 44 år. Och det märktes vid repetitionen. Alltför väl tydligen. Han säger själv att han inte ens tänkte på det, men trummisen Robert Eriksson sa till honom efteråt att ”i dag har du gjort två riktiga gubbsaker”.

– Jag höjde mitt axelband tre centimeter, och jag bad Robban att han skulle ta ner en låt två Bpm, det har aldrig hänt i hela mitt liv. Jag har aldrig bett nån spela långsammare nånsin, jag är ju den som brukar elda på, liksom ”va fan, öka nu”, så det där är en riktig gubbgrej.

– Jag träffar ibland musiker i min ålder – jag ska inte nämna några namn nu – som upplever en sorts stress över att de blir äldre. Då tänker jag alltid att ”du ska inte hålla på med hitlistmusik, det är ju som att spela hockey, du är slut när du är 30”. Jag tror fortfarande att jag kommer göra min bästa platta när jag är 67 år, men fortsätta göra plattor tills jag är 75. Jag är bara halvvägs i det jag håller på med. Ju äldre jag blir, ju mer vet jag ju, desto mer har jag att berätta. Och jag blir ju självsäkrare i det jag gör.

Det står en ouppackad – inte riktigt, men nästan – resväska direkt till höger innanför ytterdörren.

Du är ganska berest, sett många länder och
städer?

– Ja. Och det är kul. Det var också en av grejerna jag ville. Vi började ju på punkklubbar och så med Backyard Babies, i början av karriären fick vi klara oss själva och såg mycket. En grej är väl att jag har vänner och bekanta lite överallt på jorden man hör av sig till när man är där och spelar. Men ju bättre det går för banden, desto färre nya bekanta träffar man för allt är så ordnat med turnébussar och man körs till hotellet efteråt och så.

– På ett socialt plan träffade jag fler personer förr, men jag var ju yngre också och då är det lättare – innan man blev en sur gammal gubbe som åker runt och spelar punkrock.

Den senaste bagagetag som revs bort från handtaget stod det Nashville på. Dregen var där en vecka i månadskiftet maj/juni i år för inspelningen av tv-programmet Jills Veranda som sänds på svt senare i höst. Country är annars den musikgenre – han pekar mot bokhyllan som täcker vardagsrumsväggen mittemot där det ryms några hyllmeter vinylplattor och cd – efter rock, pop, blues och jazz som han har minst antal plattor av, ”jag är ju en svennbanan, har några Johnny Cash, nån Kris Kristofferson, nån Dolly Parton”. Temat för det program där Dregen medverkar är droger och missbruk.

– När man är på USA-turnéer brukar man ofta spela fredag-lördag, och är man i New Orleans på fredan så är man i Nashville på lördan, eller tvärtom. De dagarna är som yin och yang, fast städerna ligger ganska nära varandra. I New Orleans är det fritt, barerna öppna dygnet runt och du kan köpa en öl, gå ut med den på gatan och in på baren bredvid med ölen i handen, musiker på gatorna.

– Visst, man ser glada musiker, men också att det finns en baksida av det med bluesen och jazzen, det är skitigare och öppnare på nåt sätt. I Nashville däremot – Tennessee är en av de rikaste staterna – är det vita människor med rediga Stetsonhattar och blanka boots och kritvita leenden, på familjebilderna syns inga problem, det är den här glada countrygrejen.

Han och Jill Johnsson samlade därför fakta och försökte lära sig mer om den verkliga situationen i Nashville.

– Nashville som stad har per capita mest utskrivna narkotikaklassade läkemedel i hela USA. I Nashville får de flesta sina opiater utskrivna, då ses det inte som knark på samma sätt. Det är en annan syn på det – ”det här nödvändigt för mig, jag behöver detta”.

– Vi skrapar på den polerade ytan. Det är inget deppigt program, vi träffar musiker som haft det tuff och suttit inne men som kan berätta om det. Och samtidigt finns den här värmen där, the southern hospitality, som är så jävla trevligt.

En av sakerna han, i egenskap av gäst i programmet, fick göra var att skriva ner tio punkter på saker han ville uppleva medan han var i Nashville. En av de översta punkterna på hans lista lydde: ”Köpa gitarr”. Det gjorde han, och ”kontokortet är fortfarande glödhett, känns det som”.

– Det är ju den gitarren jag drömt om i hela mitt liv. Jag såg The Cramps i London 1991, Poison Ivy kommer ut i strumpeband  – jag var tonåring, stod ju bara och dreglade, kunde inte sova på en vecka – och kortkort kjol bred som ett pannband, en stilett nedstucken i nätstrumpan, tuggummi och en Gretch White Falcon… jag bara: ”Den gitarren ska jag ha”.

Dregen reser sig ur soffan och går bort till andra sidan rummet och hämtar med sig ett svart gitarrfodral tillbaka, lägger det på golvet och knäpper upp. Men det innehåller inte den gitarr han köpte i Nashville, utan en av tre gitarrer han äger som han låtit konstnären Jesper Eriksson från Dalarna – han ställde ut en del av sina grejer på Hotel Malmen i mars, bland annat en av Dregens gitarrer – knacka olika mönster i träet och måla dem.