På väg nånstans

– Jag har många bra minnen från tåg. När jag var liten åkte vi ofta till mammas stora släkt i Småland. Jag och min lillasyster sprang omkring och lekte i vagnarna och mamma hade alltid fixat något pyssel: klistermärkesalbum eller klippdockor som hon sparat sedan hon var ung. Vi hade också Polly Pocket med oss – färgglada askar som innehöll små dockvärldar. Vi brukade även räkna rådjur från fönstren, bäst chans att se dem har man i skymningen och i gryningen. Jag tittar fortfarande efter rådjur när jag åker tåg.

– Sedan jag var 15 år har jag ofta åkt mellan Örebro och Stockholm, till en början varje helg för att festa och träffa mina kompisar. På vardagarna satt jag hemma i Örebro och spelade dataspel och bara väntade på att helgen skulle komma.

– Jag växte upp på Lidingö, i minst sju olika lägenheter. När jag var 15 år kom vi till Örebro, också här har vi bott på flera ställen. Mamma har något behov av att flytta, som jag nog har ärvt. Jag mår bäst när jag är på väg någonstans. Kanske är det är någon slags geografiskt flykt, att jag tror att gräset är grönare på andra sidan och att det ska bli bättre om jag åker till en annan plats. Men det blir ju aldrig bättre, det är hos mig själv det sitter.

”Nu börjar jag och min kille komma på benen.”

– Jag har borderline och mått dåligt sedan jag var åtta år och mina föräldrar skilde sig. Jag har varit deprimerad, åkt in och ut på psyket och använt droger. Men nu börjar jag och min kille komma på benen. Vi har fått lägenhet och vi ska ha barn. I februari fick vi veta att jag är gravid och har inte använt heroin sedan dess. Men vi har inte fått komma in på subutex-behandling, istället måste vi självmedicinera svart. Jag måste ha medicinen, läkarna säger att en avtändning skulle vara mer skadligt för barnet. Därför åker vi ofta tåg till Stockholm nu – tabletterna är billigare där.