Pluralist

Klockan är strax före tolv på lördagsförmiddagen och Plura ser ganska pigg ut, kanske delvis ett resultat av att han skippade gårdagens bröllopsfest.

– Det var producenten för Mauros & Pluras kök som gifte sig och det var meningen att jag skulle med på festen, men jag backade ur. Det var liksom norr om Uppsala så man skulle åka buss i en timme och jag var så trött.

Men Mauro åkte dit. Han ser nöjd ut när han säger det sista, som om han föreställer sig hur hans gode vän och kollega mår i samma stund. Själv plågas han av diskbråck som nyligen vållat vissa problem vid inspelningen av teveprogrammet Renées brygga.

– Det gjorde så ont när jag skulle ta mig upp på bryggan från båten så det blev ingen graciös entré precis. Jag fick krypa upp och sen fortsatte jag att krypa när jag väl var uppe för att försöka göra en grej av det. ”Vi tar om det där”, sa producenten och då räckte det med att jag höll i en tamp och låtsades förtöja båten.

Plura fimpar cigaretten och kliver in på Scalateatern. Det är här inne hans föreställning En man av hjärtat sätts upp, med premiär 7 oktober.

– Premiärkvällen kommer nog att vara väldigt nervös skulle jag tro. Jag har ju stått på scen tusentals gånger men det är första gången jag gör nåt sånt här med regi och ett skrivet manus. För mig har det bara vara att gå upp scenen och köra och så får man liksom se var man hamnar. Antingen är man i form eller inte, men oftast ser man ju till att det blir bra.

Den åttonde upplagan av manuset till En man av hjärtat är nyligen utskriven men Plura tror att det blir ett par till innan det är spikat. Med hjälp av regissören Hugo Hansén och repetitioner under fyra veckor ska det låta så naturligt och spontant som möjligt på premiärkvällen, men Plura våndas ändå en del över formatet. Han berättar om när han och Tomas Di Leva skulle spela in en scen för tv-programmet Så Mycket Bättre. Kamerorna rullade, lamporna lyste och Plura knackade på Di Levas dörr för att, enligt manus, fråga om de kunde göra en låt ihop. Sedan blev det tyst. ”Stopp, kan vi ta om det där?” sa Di Leva. ”Jag känner mig som en banan i ett bananskal.”

– Det är faktiskt ett ganska bra uttryck. Så kan man känna sig ibland. Mitt snack mellan låtarna på konserterna har ju aldrig varit direkt skrivet utan vuxit fram under ett par kvällar. Sen kör man det tills man tröttnar, när man har börjat dra det lite så där schematiskt. Då är det lika bra att skita i det.

PER ”PLURA” JONSSON fyllde 66 i augusti. Han växte upp i Norrköping där han och brorsan Carla och kompisen Tony Thorén bildade bandet Piska mig hårt. Efter några år av kollektivboende i Stockholm bytte bandet namn till det mer karriärfrämjande Eldkvarn och fick en ansenlig publik med kritikerrosade Pojkar, pojkar, pojkar 1979. Det var en tid av många som Plura återvänder till i En man av hjärtat-föreställningen. Enligt ett pressmeddelande från arrangören Blixten & Co. bjuder Plura på ”egna favoriter från hans stora låtskatt men även nyskrivet material samt mellansnack med personliga, ingående och hittills hemliga berättelser kring låtarna”.

– Jag trivs med att blicka tillbaka, det är väl ganska naturligt. Nu är jag inte lastgammal, men man börjar ändå oundvikligen titta tillbaks på det man har gjort.

Vid en tillbakablick av undertecknad var Eldkvarn högst närvarande på soundtracket till min sommar 1991. Jag hade precis fyllt 20 och spelade Himmelska dagar och Kungarna från Broadway på vinyl. Och gick sedan till Moderna museets trädgård för att skråla i kapp med Plura längst framme vid scenkanten. ”I morgon är en annan sång/I morgon är en annan gång/Då står nån i dörren och vrålar/Ta på din uniform”.

– Nu förstår jag ju hur det funkade, att det var väldigt många unga människor som identifierade sig med såna textrader, men jag tror inte att jag gjorde det då. Jag var ganska blind och reflekterade inte över sånt, men jag tror att det är en mognadsgrej, att man måste vara lite äldre.
– Vi var ju ingen over night sensation precis utan hade verkligen börjat från botten och harvat oss upp. Sen när det väl blev det här stora så tog man det på nåt sätt för givet vilket kanske var lite dumt, säger Plura och ser fundersam ut.

Eldkvarn har peakat tre år tidigare och allt har kulminerat med tältföreställningen Cirkus Broadway, till vilken bandet, som Sveriges största, bjudit in gäster från den svenska rock- och popelitens översta skikt för sammanlagt åtta kvällar. När Eldkvarn backar upp Thåström i Ebba Gröns ”Flyktsoda” faller allting på plats under fyra av de främsta minuterna i den svenska rockhistorien.

– Jag har sett det klippet på Youtube. Det är nog mest lyckliga omständigheter att det blev så bra som det blev. Thåström är inte den, inte då i all fall, som kommer och säger att det ska vara så här och så här. Det var ”vi kör bara”, minns Plura.

Han lyfter också, med all rätt, fram Cirkus Broadway-versionen av Ratatas ”Försent” – med ett imponerande gitarrsolo av Mauro Scocco – som bättre än originalet. Bakom succén låg också, som så ofta,
hårt arbete. En månads repetitioner följdes av dagliga rep på fyra-fem timmar inför varje spelkväll.