Portugal

Vintersolen lyser över de sju kullarnas stad. Utmed Lissabons branta gator torkar kläder på linor utanför fönstren, restauranger ligger i backarna och ”hål i väggen” serverar portvin. På gatan Calçada de Santo André måste folk hålla sig nära husväggarna för att inte vara i vägen för spårvagnen som ska förbi mot kullens topp. Utanför en dörr väntar några människor på att klockan ska slå fyra. Dörren är fylld med citat:

”Ingen har rätt att bestämma vad vi gör med våra egna kroppar.” ”Stigmat är värre än substansen.” ”Människor som använder droger är inte parasiter.”

På andra sidan dörren förbereder Magda Ferreira och hennes kollegor för öppning. Injektionskit fylls på i en låda bakom en disk där det ligger broschyrer med information om hur olika droger används på säkraste sätt. På väggen hänger en tavla med budskapet ”Förstå innan du dömer.”

Det här är IN-Mouraria, ett projekt av organisationen GAT. Här bedrivs så kallad ”harm reduction” – skademinimering vid drogkonsumtion.

– Hälsa är vårt främsta fokus. Om du ska använda droger, använd dem säkert – det är vår attityd. Vi är inte moraliska och säger åt folk vad de ska göra, men om en person ber om hjälp kommer jag att ge vägledning. De som kommer hit ska känna sig accepterade i sina val, säger Magda Ferreira.

För 15 år sen ändrades narkotikalagstiftningen i landet, sedan dess är den som använder narkotika inte kriminell.

– Jag har själv mött båda sidor av drogpolicyn, både innan den infördes och efter. När jag började använda droger var det fortfarande ett brott.

”Som vi såg det tjänar inte människor på att hamna i fängelse”

Magda Ferreira var 16 år när hon blev beroende av heroin.

– På den tiden fanns det ingen information alls, det enda jag såg var att människor som injicerade blev beroende, men att röka heroin trodde jag inte skulle bli ett problem. Jag förstod ju att det inte var bra, men jag ville vara rebell och det fungerade också antidepressivt då. Det var många som använde droger.

I slutet av 90-talet sägs det nästan inte ha varit möjligt att hitta en enda familj i Portugal som inte hade någon familjemedlem med ett problematiskt narkotikabruk. Hur blev det så?

– Du undrar säkert också varför ett sånt litet och konservativt land som vårt tog steget att avkriminalisera, säger läkaren João Castel-Branco Goulão, Portugals narkotikasamordnare, när han tar emot oss på sitt sjukhuskontor.

– Det beror på historiska förhållanden. Portugal var en diktatur fram till 1974 och vi var ett väldigt stängt samhälle.

Samtidigt som andra europeiska länder försökte lära sig att hantera det nya fenomenet narkotika, så visste folk i Portugal knappt vad det var.

De sista åren av diktatur pågick krig i portugisiska kolonier och stora delar av den unga manliga befolkningen skickades dit.

– Där fanns droger och droganvändning till och med uppmuntrades där för att de skulle klara av att fortsätta kriga, berättar João Castel-Branco Goulão.

1974 genomfördes Portugals demokratiska revolution och med den avkolonialisering. Soldaterna återvände och med dem deras vanor. Landet var inte längre stängt från omvärlden.

– För portugiser var droger nåt som kom med friheten. Det fanns ett begär efter att fritt få undersöka och testa saker. Vi var naiva och helt oförberedda och staten hade andra problem att handskas med. Narkotikabruket spreds snabbt. Fängelserna blev överfulla och många dog av heroinöverdoser.

1998 tillsattes en expertgrupp som skulle ta fram förslag till en narkotikastrategi.

– Våra förslag byggde på idén om att det handlar om hälsa mer än om kriminalitet. Som vi såg det tjänar inte människor på att hamna i fängelse, att de blir straffade, men däremot på att få behandling eller vara en del av hälsosystemet, säger João Castel-Branco Goulão.

De föreslog en avkriminalisering av det egna bruket. De ansåg också att prevention skulle fokusera på vissa målgrupper i stället för stora mediakampanjer och att satsningar skulle göras på sysselsättning, lättillgänglig behandling och harm reduction-program.

– Även om nån inte slutar att använda droger så förtjänar hon eller han en investering från staten för att få ett bättre liv. Allt baserades på en human princip, säger João Castel-Branco Goulão.

Politiker på högerkanten kämpade emot, men narkotikastrategin hade ett brett stöd hos folket. Narkotikamissbruk var vanlig också i röststarka medel- och överklassen, och ingen ville se sin släkting hamna bakom lås och bom.

Kritikerna befarade att Portugal skulle bli ett drogparadis, att människor skulle åka till landet för att ta droger fritt. De befarade också att många fler skulle hamna i ett missbruk.

Var du någonsin rädd för att kritikerna skulle få rätt?

– Det här var det första experimentet. Portugal blev ett socialt laboratorium, men vi var övertygade att det skulle gå bra, säger João Castel-Branco Goulão.

Den nya narkotikastrategin trädde i kraft 2001.