Puddingmaterial

Han förklarar det själv med att ”jag hade väl inte det rätta intresset”.

– När tränaren undrade var jag hade varit när det var träning hade jag inget annat att komma med än att jag varit med tjejen på någon fest och då fick jag ju inte spela nästa match. Jag träffade nya kompisar när jag började gymnasiet och det var ett annat klientel än de som spelade i Huddinge Hockey, minns Anders ”Pudding” Weiderstål som fyllde 60 år i januari.

Smeknamnet har hängt med nästan lika länge. Det begåvades han med redan i förskoleåldern när en kompis mamma drog till med ”Anders Panders Puddingpastej”. Ett tilltag som fick större genomslag än väntat då knappt någon kallat honom något annat än ”Pudding” sedan dess. ”Du är inget vidare på att lira ”Pudding”, men det är ordning på grejerna” sa den legendariske Huddinge Hockey-ordföranden Bengt ”Nicke” Nilsson. Det var ord som kom att spela en avgörande roll för framtiden.

– Själva spelandet var jag färdig med men jag saknade mina gamla hockeykompisar och började hänga i Björkängshallen igen. Jag brukade gå dit på kvällarna och ta en kaffe och efter ett tag undrade ”Nicke” Nilsson om jag inte kunde hjälpa till med materialet.

Därmed var Anders Weiderståls karriär som materialförvaltare inledd redan vid 18 års ålder. Och den tog rejäl fart när den blivande förbundskaptenen ”Curre” Lindström blev A-lagstränare i klubben.

– ”Curre” är en härlig gamäng. Han satsade rätt hårt på mig och rekommenderade mig för TV-pucklaget och juniorlandslaget. Jag tyckte att det var jättekul att få åka på träningsläger och komma in i gemenskapen igen. Jag lånade farsans kavaj och gick på stadshotellet i Skövde eller var vi nu var. Där var det styrdans och grejer.

Likt en spelare avancerade ”Pudding” uppåt i landslagen. Hösten 1984 var han 30 år och redo för A-landslaget Tre Kronor. Leif Boork var förbundskapten och ville ha med sig Ander Weiderstål till Canada Cup. Första matchen spelades i Halifax mot USA och det blev förlust med hela 7-1. Det verkar emellertid inte som att han lastades allt för mycket för nederlaget då han har kvar jobbet än i dag – 30 år senare. Förbundskaptenerna har kommit och gått men Anders Weiderstål har bestått.

– Det är ändå förbundskaptenen som är ansvarig för laget och personalen runt omkring så jag har överlevt några stycken. Jag minns när Kent Forsberg – Peter ”Foppa” Forsbergs pappa – tillträdde som förbundskapten 1995 och sa till mig på sin norrländska att ”Ja prat med pojken och han säger att du e bra så du blir kvar”.

Har du liksom spelarna fått anbud från NHL?
– Jag jobbade faktiskt i Toronto under sex veckor. Jag hade lärt känna Toronto Maple Leaf’s materialförvaltare Brian Papineau under turneringar och när jag varit och hälsat på hos Mats Sundin som spelade där. Våren 1997 ringde Brian och berättade att han skulle vara pappaledig under sex veckor på hösten och undrade om jag kunde komma över och vikariera för honom. Jag trodde att han skämtade först, det finns väl hur många materialare som helst i Kanada men han stod på sig. Efter säsongens premiärmatch mot Washington var det dags för mig att åka hem men då kände jag ett sug efter en fortsättning där borta. Brian sa att han garanterat kunde hjälpa mig att hitta ett jobb även om det inte fanns något just då i Toronto, men det var inga jättepengar att prata om. Dessutom skulle jag ju då ha tvingats säga upp mig på Tre Kronor, flytta och ha dubbla boenden.

Har du fått några fler anbud?
– Ja, jag har haft flera från Schweiz och klubbar som Red Bull Salzburg och även från lag i Sverige. Det är klart att det är kul men sen när man ska bestämma sig så har jag värderat det jag har väldigt högt. Jag tycker att det är bland de finaste man kan göra att få åka iväg med de här killarna. Man går till jobbet och dom brottas och klunsar och man tänker inte på om klockan är två på eftermiddagen eller tolv på natten när man står där med sin tvätt. Det är faktiskt en positiv anda hela tiden.

 Är det just resorna som är det bästa med jobbet?
– Ja, det är mycket man har fått se. Det finns 30 NHL-ishallar i USA och jag har varit i 28 av dem. Det är faktiskt bara Minnesotas nya och Columbus i Ohio som är kvar. Sen har jag varit mycket i Ryssland, Baltstaterna, Europa och till och med Japan två svängar. När vi är ute på turneringar så försöker jag alltid se till att komma iväg någon dag och få se mig omkring. När vi var på OS i Sotji i vintras så åkte jag upp i bergen och tittade på skidtävlingar och jag brukar alltid gå ut på stan och prova någon restaurang. Jag tycker det är intressant att träffa andra människor och bilda sig en egen uppfattning om landet.

Blir ni alltid väl mottagna med landslaget eller är det olika beroende på vart ni åker?
– Oftast är bemötandet bra och det finns ett schema som följs. Så fort man landar ska det finnas bussar och lastbilar för vidaretransport men det är klart att det inte är alltid som det fungerar och då får man ordna det. Är man ute på landsbygden i Ryssland eller Tjeckien till exempel så kan saker ha hamnat mellan stolarna. Kanske är det att man skulle ha sagt till innan om frukt till spelarna eller något sådant men då är det inte värre än att man får lösa det på plats.

Där jag är ansvarig gäller mina regler och då kastar man inte bara allt i en hög utan hjälmen ska vara på hyllan och tvätten ska ligga i rätt vagn.

Har ni mer er en egen kock på utlandsresorna?
– Nej, vi hade det tidigare men numera är kvaliteten så pass bra i andra länder att det inte behövs. Det går bra med någon annan fil eller yoghurt än just Arlas. Det kan vara lite jobbigt när det ligger en hel fisk på tallriken och stirrar på en, man är ju van vid att skaka ut bitarna ur ett paket fiskpinnar, men då får man gilla läget. Vi har en dietist som kontaktar hotellen och styr upp maten innan vi kommer dit. Förut hade vi också med oss snus till killarna, vi fick det gratis från Swedish Match, men förbundet tyckte inte att det var riktigt förenligt med verksamheten.

Tre Kronor deltar i flera turneringar varje år. Det måste vara tufft att kombinera alla resdagar med vardagslivet?
– Ja, under de första åren jobbade jag dessutom fortfarande som målare på dagarna. Jag packade på kvällarna och fick ta tjänstledigt när vi skulle åka iväg med landslaget. Med tre ungar så gick det som för alla andra och 1993 separerade jag och barnens mamma. Då hade jag hållit på i nio år och nu i efterhand har jag förstått att jag körde mitt race och tänkte på mig, men det fattade man väl kanske inte då. Det är svårt att vara delaktig och på två ställen samtidigt. Men jag hade ett stort kall för mitt jobb och värderar det så pass högt.

Är landslagsspelarna väluppfostrade eller slänger de bara sina svettiga kläder på golvet?
– Jag kan inte säga att det har varit några disciplinära problem. Ibland kan man se någon som sitter med en bakvänd keps och inte tar bort matbrickan efter sig men jag tycker att lagidrott är väldigt fostrande. Sen kan man alltid tycka att här går jag runt i shorts och någon t-shirt och plockar blöta hockeygrejer men jag tycker att man ska vara stolt. Man har olika intressen och värderingar och jag brinner för min uppgift. Där jag är ansvarig gäller mina regler och då kastar man inte bara allt i en hög utan hjälmen ska vara på hyllan och tvätten ska ligga i rätt vagn. Det är precis som att tränaren talar om hur du ska spela och sjukgymnasten visar hur du ska rehabilitera dig. Det är som en cirkel som måste fungera och då måste man vara stolt över att vara en del av den. I klubbar är det oftast svårast att få tag på någon som vill vara materialare och då ska man inte förringa den uppgiften.

Vilken är den skönaste segern du har varit med om?
– Oj, det är många. OS-guldet i Lillehammer 1994 efter Peter Forsbergs straff är en av dem men OS-guldet i Turin 2006 var väldigt speciellt. Jag unnade verkligen Mats Sundin och Niklas Lidström det guldet, spelare som nästan alltid har ställt upp för Tre Kronor. Efter att vi hade vunnit finalen mot Finland så åkte vi Stockholm och satt på en restaurang där flera av spelare höll tal. Jag minns att de sa att det här laget kommer aldrig att vara likadant igen med samma spelare men vi har kämpat stenhårt och ikväll ska vi bara njuta. Det var magiskt.