Realistisk

När Situation Sthlm intervjuade Peter Grönlund i septembernumret 2015 inför hans debutlångfilm Tjuvheder – han fick en Guldbagge det året för bästa manus – berättade han att han redan höll på med nästa film. Och att socialgruppen från Tjuvheder på något sätt är med i den filmen också.

– Det jag hade från början, det fanns innan Tjuvheder egentligen, var en scen bara, ett avsked mellan en far och en son.

Och precis som med Tjuvheder har han – med några undantag – rollbesatt Goliat med amatörer, människor utan tidigare erfarenhet av skådespelande. Men med personliga erfarenhet av bärande delar av karaktärernas liv.

– De spelar varianter av sig själva, sina vittnesmål, en version av den de en gång var. De spelar inte sig själva. Det är i mötet med rollfiguren som det här möjliggörs. – Det gäller att förstå vilken form man arbetar inom. Den form jag arbetar inom – med Tjuvheder och Goliat – den tillåter inte vilken skådis som helst, även om hen är duktig på det hen gör, att ta den platsen med trovärdighet. Vissa saker låter sig inte gestaltas, man måste ta med mycket av sig själv in i det för att det ska stämma.

De gjorde oändligt många provfilmningar. Och ibland uppfann Peter Grönlund en ny karaktär när han råkade på någon på en provfilmning som ”bara måste vara med i filmen”.

– De som är castade i Goliat, alla har i princip levt lagligt under lång tid och är inte i det, de har tagit ett stort steg bort. Men bär sin historia i ansiktet och i kroppen, i språket inte minst.

Under manusarbetet lägger Peter Grönlund mycket tid och fokus på just dialogen.

– I de flesta fall stämmer det väldigt väl. Och det är också det som gör att vi anknyter väl, jag och de här personerna, det skapas ett ömsesidigt förtroende som är själva grogrunden för att göra nåt bra. – Jag jobbade ju på Situation Sthlm i åtta år och det är ju samma språk och koder som gäller i en kriminell kontext. Folk har suttit på samma anstalter, det är en ganska gjuten miljö i Sverige.

Goliat utspelar sig runt familjen Henebro i trakterna kring Norrköping, och de aningen oklara lojaliteterna och släktbanden kring familjen är centrala i handlingen. Äldsta sonen Kimmie – i gymnasieåldern någonstans – förväntas axla ett ansvar.

Vad vill du skildra med Goliat?

– Landsbygden, familjen, en uppväxtskildring – en pojkes vittnesmål. Och hans resa från barndomen in i en vuxenvärld. Sen har jag en tematik jag återkommer till även här – hur individen förhåller sig till gruppen, vad händer om man bryter sig ur, om man ansluter, till vilken kostnad sker detta?

– I Tjuvheder var gruppen kollektivet, människorna på campingen, i Goliat är det familjen. Jag söker mig till samhällen i samhället, marginalvärldar, där de här koderna uppstår. Det är det jag är intresserad av, parallellsamhällena som finns mitt bland oss.

Tjuvheder utspelade sig i Stockholm, där var storstaden en förutsättning för berättelsen. På samma sätt är landsbygden och småstaden, det avskurna och lite bortglömda, en förutsättning för berättelsen i Goliat.

– Det är nånting med den där isoleringen som är intressant, just att det är en blind fläck på kartan. Sen tänker jag att historien kan uppstå var som helst där människor saknar tilltro till statsapparaten. Där det sociala nätverket får mer betydelse, när det i viss mån ersätter det sociala skyddsnätet. Det kan va i förorten eller ute på landsbygden.

Det Peter Grönlund la ner kanske allra mest tid på under arbetet med manus var de olika kvinnoporträtten. Och modersrollen.

– Kvinnorna gör vad de måste göra för att klara sig i den ganska mansdominerade världen. Och mammans taktik är att få andra att jobba för henne, och cementerar den här mansrollen och använder den till sin fördel.

– Det där var knepigt. Jag ville samtidigt inte demonisera henne utan ge henne utrymme att visa humor och glädje, fast hon är ansatt och dysfunktionell som människa.

Var det finkalibreringen av den komplexiteten som var svår att tona in?

– Ja. Även om campingplatsen i Tjuvheder kanske inte är en plats som alla vill bo på, måste man visa att det finns nåt där som gör platsen värd att bevara för de här människorna. Jag vill ge publiken en svår uppgift – att samtidigt som den tar sig an familjen känna att den är dysfunktionell. Men den måste nånstans vara värd att bevara, det måste finnas värden i familjen. Så att man förstår karaktärernas olika val.