Att det kanske kan vara den sista chansen. Och att ingen av oss sett dem sedan de var på Ullevi i Göteborg 1982, det som räknas som de första riktigt stora utomhuskonserterna i Sverige, och att det därför vore hög tid att beskåda dem en andra, och kanske sista gång. Om inte annat för att bandet är värda att visas den respekten. I taxin på väg hem sedan, efter att vi skilts åt och han slunkit ner i tunnelbanan vid T-centralen, dirrade slagrutan till och det där som alltid är förknippat med Rolling Stones hörde av sig, väldigt många år sedan sist.

Han kallades – naturligtvis kärleksfullt, helt inofficiellt och inom en väldigt snäv krets av vänner – för ”Fjune Stonesjävel”. Han bodde i en liten lägenhet några cykeltramp sydost om radhuset i provinsen där jag då dväljdes, var några år äldre, hade en tunn mustasch, ett skitjobb han på nåder lyckades behålla, tre backar Rolling Stones-bootlegs och en nylonsträngad gitarr han hjälpligt lyckades ta ut ”Midnight Rambler” på. Dessutom söp han. Hjärtligt och livfullt och ungdomligt ansvarslöst. Och trodde på fullaste allvar att Keith Richards hittat alla de där lödande, taggiga och glittrande gitarr-riffen djupt nere i botten av ett hejdundrande rus som han, ”Fjune Stonesjävel” alltså, var övertygad om att han därför ideligen var på väg till eller från.

Men först var det konserterna i Göteborg. Jag var där nere med en annan vän. Jag fixade biljetter – min farsa hade någon sorts kran och kunde vara behjälplig med det – och min vän ordnade boendet genom att, om jag nu minns rätt, tvinga sin morsa att skrämma upp någon tidigare studiekamrat hon inte haft kontakt med på 30 år, men som bodde i Göteborg. Vi åkte tåget ner. På måndagen gick tåget nordost igen och någon av dagarna den följande veckan gick jag av bussen en hållplats tidigare för att slinka förbi och höra hur ”Fjune Stonesjävel” upplevt det hela. Det hade han dessvärre inte.

Han hade nämligen nåtts av ett rykte att Keith Richards alltid drack minst en flaska Jack Daniels innan han gick upp på scenen. Så det skulle han därför också göra. Båda konsertdagarna för säkerhets skull. Trots att han somnade i sin stol av berusningen redan i slutet av J. Geils Band – det var sista förband – på lördagen och inte gick att väcka. Men för fan, samma sak på söndagen. Insmugglad Jack Daniels torpederade honom redan under förbanden och han fick därför aldrig – trots dubbla biljetter – se sina stora idoler spela live på scenen för honom.

Jag fick jobb. Drog mig mer och mer ner mot de centrala delarna av tätorten och tappade en del beröringspunkter, bland annat med honom och människorna runt honom. Tid – minns inte hur länge i dag: ett halvår, år, två år? – gick och en lokal samlingspunkt på den tiden var ett kafé längst in i ett varuhus, precis bakom skivaffären. En dag när jag kom dit satt en del av dem som också kände honom där, vi hade inte setts på ett tag, vi hälsade och jag gick bort till dem. Begravningen hade sedan länge varit. Jag minns att jag liksom blev isande tung och långsam i både tanke och rörelser av det jag hörde. Och tänkte på det han påstått om låten ”Black Limousine”. Vad som skett var följande:
ett gäng hade varit på en konsert i en intilliggande stad. På stationen, i väntan på tåget hem som gått för natten eller blivit försenat eller hur det nu var, hade ett godståg råkat komma in och ”Fjune Stonesjävel” och en annan person hade hoppat på det i farten, slängt sig upp på en öppen vagn. Alkohol var med största säkerhet inblandat. Och någon sorts vildvuxen Woody Guthrie-dröm, och ungdomligt oförstånd. Och ett visst mått av otur. Det var stram vinter. Tåget stövade norrut. Stannade inte någonstans på många timmar. I den öppna vagnen – helt oskyddade mot snö, kyla och fartvind – förstod de att de höll på att frysa ihjäl. Och måste rädda sig in i en täckt godsvagn. Enligt vad den andre, den
överlevande personen, berättat – svårt nedkyld men vid liv när tåget väl stannade – så var det i ett försök att öppna en dörr till en täckt godsvagn som han tappat fotfästet och fallit mellan vagnarna.

Jag tänkte på färgen på tåglyktorna i ”Love in Vain”. Och så var det ju det där med limousinen.