Reporter Jan Lindström 1937-2015

Jag satt i bilen under Slussen när telefonen ringde med beskedet om Jan Lindströms död.
Han kommer därför aldrig mera att kliva in på redaktionen i sin svarta skinnjacka, stryka bort luggen motsols försiktigt med högerhanden och säga: ”Hej bebisar”, inte längre läsa korrektur och sno mina pennor – han tyckte de var bättre än has egen, medhavda – eller ringa och lämna uppfodrande meddelande på min svarare om att omedelbart ringa tillbaka då han behövde ha tag på mig.
Jag börjar mer och mer inse att sorgen över honom blir en reskamrat längs vägen att tvingas vänja sig vid.
Saknar honom gör jag. Förbannat mycket.

 ”Ointressant skit ströks direkt, blankrad och nytt stycke”

Jan Lindström var en synnerligen briljant journalist av den gamla utdöda stammen som med spiralblock och skrivmaskin som redskap tog sig an att försöka formulera omvärlden, som talade lika omsorgsfullt som han skrev, var lika bidad som sin överblivna research och som lyssnade till tillvaron med redigeringen redan aktiverad – ointressant skit ströks direkt, blankrad och nytt stycke.
Åt vi lunch – vi hade det som stående tradition en period tidigt tjugohundratal, alltid på samma krog i närheten av dåvarande redaktionen – beställde han alltid stekt salt sill med löksås och en stor stark. Vi tog notan varannan gång.
Under tolv års tid skrev han i, och var en del av redaktionen, på Situation Sthlm. Han var min consigliere – det var hans titel i redaktionsrutan – och vän. Vi möttes första gången i slutet av nittiotalet, började en mailväxling något år senare som sedan övergick i redan nämnda luncher och när han slutade på Expressen började han skriva för oss.
Texterna han skrev i Situation Sthlm handlade om allt möjligt – han var alltid bra, men som allra bäst när han kom på en idé, vi satte oss och drog ut linjerna för den och sedan liksom var han bara reporter Jan Lindström med det materialet. Vi brukade kalla arbetsmetoden ”ett ganska rakt spankuler”.
Han hade rest sextanten runt ett flertal varv och från norr, söder, öster och väster och hade därför de mest häpnadsväckande och otroliga historier att berätta om platser, världshändelser, personer och länder som enkelt kunde fyllt en hyllmeter eller mera. Om de tecknats ned.
Men sådant låg inte för honom – han hade ju redan skrivit om det en gång.
Sista gången vi talades vid var två veckor före hans död. Han ringde, hade problem med inloggen till sitt mail, skulle skicka en text till Expressen, det var deadline och stressigt.
Att det onda han släpat på ett tag hörde av sig alltmer fick hanteras senare, först skulle texten skickas.
Det var för män av Jan Lindströms kaliber och centilång som Tom Waits myntade uttrycket: ”Skarp som ett rakblad, mjuk som en aftonbön”.
Buon viaggio, il concegliere.

 Ulf Stolt, vänner och kollegor på Situation Sthlm