Röj på Rönnells

Releasefest.

Det allt annat än sönderturnérade och överexponerade progressiva fri-form-jazzbandet Spjärnsvallet firar att de efter fyrtio år äntligen släpper en ny gammal platta, ”Again & Again”, med överblivet och utökat material från debutplattan från 1975 – den enda platta de gjort i karriären – och även ett nyinspelat stycke tillägnat bortgångne medlemmen Kjell Westling.

Dörren ut mot Birger Jarlsgatan på glänt, en kvinna i röd kappa står med ryggen vänd mot vinden som kommer rutchande i skov mellan husen och försöker få eld på en cigarett.

Hundring i dörren. Burköl och vin i platsmugg köper man bredvid kassan. Vill man köpa en bok går det naturligtvis också bra. Det stryker runt några typer – förvillande lika de typer som dagtid kan ses stryka runt specifika hyllmetrar på just antikvariat – mellan bokhyllorna och de få rader med stolar som ställts upp framför instrumenten är redan upptagna.

Bärare av en av de smalare av kulturyttringar – improvisationsmusik med sjuttiotalsrötter i en biodynamiskt odlad musikrörelse med skäggtvång – har letat sig hit. Ytterst få är kvinnor, ytterst få är män som inte bryr sig om att dra upp byxbenen någon decimeter när de sätter sig för att inte göra knän, och jag gör ett snabbt överslag att det bör vara knappt ett fyrtiotal personer i lokalen.

Pianot är öppet, framstycket bortlyft, några afrikanska instrument, saxofon, en basklarinett, trummor och cymbaler längst in mot väggen, en bas lutad mot en pelare framför förstärkaren och sordinen till en trumpet överst i en trave böcker på ett bord.

Ur högtalarna sipprar en sorts indisk raga – röst, violin och handtrumma. Svårt att fatta det först, det är så olik alla musik man hör i dag, men efter en stund skiljer melodi och rytm ut sig och det vackra i musiken når då och då fram.

Ytterst få är kvinnor, ytterst få är män som inte bryr sig om att dra upp byxbenen någon decimeter när de sätter sig för att inte göra knän, och jag gör ett snabbt överslag att det bör vara knappt ett fyrtiotal personer i lokalen.

Fraseringen ibland rap, violinen ibland jazz, ibland folkvisa.

Bengt Berger, Spjärnsvallets trumslagare, var i Madras i södra Indien och spelade in detta 1968 – det är en sydindisk sångkonsert – och gav ut det på skiva. Han berättar att det är en tre timmar lång inspelning utan avbrott.

– När jag gav ut den här plattan sa de i Indien att det här var århundradets utgivning.

Kulörta lyktor i undertaket runt det som är öppningen upp mot övervåningen. Någon på raden framför mig tar påtår.

Bandet – Bengt Berger på trummor, Nikke Ström på bas, Christer Bothén på blås och afrikanska stränginstrument och Goran Kajfes på trumpet – gör entré. En man står till höger några hyllor bort, med ryggen mot musiken, och bläddrar i en tjock bok om klassiska europeiska urverk. När han hör de spridda applåderna ställer han försiktigt tillbaka boken och går och ställer sig så han ser.

Elena Wolay – av ”Jazz är farligt”-fame – introducerar. Sen rasar det igång.

Att ett band som Spjärnsvallet spelar på en plats som Rönnells antikvariat följer en egentligen klar och tydlig logik, en rät linje av självklarhet som är sprungen ur det faktum att det faktiskt inte finns så många platser där ett band som ägnar sig åt den typ av musik och kollektivt musicerande som herrarna i Spjärnsvallet gör, kan få lov att ställa upp sina prylar och göra det de gör.

Och precis när man, mitt i ett långdraget improviserat stycke som fullständigt börjar tappa kompassnål, tror att samtliga inblandade – och partituren med dem – är redo för inskrivning i Roland Barthes-paviljongen på Captain Beefhearts landsvägsmotell, händer något. Bengt Berger hittar en rytm, sax och trumpet i stämmor samsas lugnt och fint och basen bakom som bara stagar upp och kliver undan. Det blir vackert. Linjärt, hanterbart, enkelt att släppa in.

Det här är ingen musik som vill polera ditt hörselorgan med en ljummen smärgelduk.

Det här är inget smicker. Inget lättsmält ljud. Det här är ingen musik som vill polera ditt hörselorgan med en ljummen smärgelduk. Men den musik Spjärnsvallet spelar och skapar har sin rättmätiga plats just här bland all den bevarade och återvunna, åt alla håll spretande och strävande litteratur som idisslar i hyllorna.

För precis som gamla uppslagsverk om Kekkonen och böcker om Belgiska kurorter, om bortglömda svenska kyrkomålningar från medeltiden, om topografin i Hälsinglands inland och smalspårig poesi från Grönland, behövs motvikter och kontraster.

Jag öppnar dörren och går ut på gatan medan musiken fortfarande spelar. Ett ungt par riggade för piglördag på väg ner mot Stureplan passerar samtidigt på gatan. Den undrande förskräckelse som för någon sekund syns i deras ansikten roar.

Om inte annat för sin nödvändighet.