Rotad här

På en kulle i Traneberg har Nour El Refai låtit sina rötter växa ner i marken. Där har hon bott hela sitt vuxna liv. Hyresrätten är väldigt ”kattig”. Hon ursäktar sig för kattsand på golvet och katthår på kläderna. Här är det framförallt fyrbenta Rosling och Jalmert som bor, döpta efter professorerna Hans Rosling och ”mansforskaren” Lars Jalmert.

– De lever inte riktigt upp till namnen. Men katter har ju en viss attityd, de är lite förmer. De har en sån stil, så professorsnamn passar dem bra, säger Nour El Refai och fixar lite kaffe i köket som hon älskar.

Hon har renoverat det och målat köksluckorna röda. Men nu ska ett stambyte ske och hyresvärden kommer att riva ut köket och sätta in ett nytt i stilen som, enligt Nour El Refai: ”de tycker att lägenheter ska se ut: standard”. Nour El Refai vill inte ha standard. Hon vill ha fisktapeter i hallen, rosa happy lights ovanför sängen och öppna hyllor i köket. I vardagsrummet har hon byggt ett loft, där många av familjemedlemmarna har kraschat någon gång, bland annat kusiner på flykt från kriget.

– Jag har bott i Traneberg hela mitt vuxna liv och gått den där vägen från tunnelbanan sen studenten. Det har hänt så mycket under de här åren, så här är jag rotad, mina rötter har tagit sig ner i jorden här.

År 2006 flyttade en naiv Nour El Refai till Stockholm med 7 000 kronor på kontot och en skådespelardröm i bagaget. Mamman var städerska och ensamstående med fyra barn, det fanns ingen möjlighet för henne att backa upp ekonomiskt om dottern inte kunde betala för sig. Men Nour El Refai oroade sig inte, något sorts jobb skulle hon väl få, hon som redan hade hunnit jobba i flera år. Hon hade varit vaktmästare och arbetat som butiksbiträde på Ica. Utöver det hade hon gjort några mindre roller i filmproduktioner. Hon hade med sig alla papper och bra referenser. Dessutom skulle 7 000 kronor räcka till tre hyror för tredjehandslägenheten som hon skulle dela med kompisen Matilda. Men hon fick inga svar på jobbansökningarna. Kompisen Matilda fick däremot ”hur många svar som helst”.

– Och hon hade inte jobbat nåt i hela sitt liv. Jag hade jobbat i tre år. Men i Lund hade jag fått jobb genom min mammas kille som var fastighetsskötare, och på Ica fick jag jobb efter min första prao. Då fick de ju träffa mig först. Nu var jag bara ett utländskt namn. Till slut dök det ändå upp en arbetsmöjlighet, hon skulle testas för ett dolda kameran- jobb på humorprogrammet Raj Raj. Hon fick det.

– Oj, shit. Jag tror att jag hade 11 000 i lön, det är ju ingenting, inte ens då, men för mig var det: ”Okej, wow”. Det var ändå ett jobb inom det jag ville hålla på med.

Sedan började det rulla på. Hon var reporter i Melodifestivalen. Och genom programmet Ballar av stål blev hon känd som den feministiska karaktären Bitterfittan.

– Precis efteråt fick jag ständigt höra: ”Du är den där blottarkomikern.” Folk kunde inte släppa det, men jag ville inte prata om det, jag ville vara en seriös komiker. Men nu tycker jag att det är roligt, fan vad ballt att vara 18 år och visa fitthåret ståendes i en fontän mitt i Stockholm. Fitthårsgrejen kom av att vi skulle tävla om vem som hade mest stake och kunde göra de läskigaste grejerna. Jag märker att tjejer fortfarande gillar den där karaktären, och då känner jag: ”Fan vad gött”.

Det är tisdag och på dagens schema står körlektion och uppträdande på Norra Brunn. Det har gått mer än ett decennium sedan hon kom till Stockholm och slog igenom. I sovrummet hänger en affisch från hennes första show Almost Like Boys, som hon skrev och regisserade och som Riksteatern producerade 2007.

– Det är fan det bästa jag har skrivit. Det är en orädd människa som har skrivit den.

Är du inte orädd längre?

– Mer eftertänksam och vuxen och tänker: ”Hur ska det bli?”

I Almost Like Boys spelade Nour El Refai och Cissi Fors bland annat kärleksparet Ricky och Johanna, som var ute på en sexualundervisningsturné.

– Vi spelade på alla mans- och kvinnoklyschor.

Feminismen genomsyrar det mesta Nour El Refai gör. Hon kände tidigt av orättvisorna. Det fanns regler för henne och det fanns andra regler för hennes bröder. Hon skulle vara lugn, snäll och söt och de kunde vara roliga, gapiga och bråkiga. Hon ville vara som dem. Det var någon gång under tonåren som hon satte ord på det, eller snarare två professorer satte ord på det när de höll en föreläsning på hennes skola. De sa att vi lever i ett patriarkat.

– Jag insåg att det ju är det här jag känner. Jag minns samtidigt hur killarna i aulan saboterade och ropade: ”Öh flata”. De hade ju aldrig hållit på så om det var två män i kostym som stod på scenen. Jag insåg att de bekräftade där och då att det är så det ser ut. Jag fick fnatt, reste mig och skrek: ”Håll käften!”

Nour El Refai hade gått från att vara mobbad på mellanstadiet till populär på gymnasiet, killarna lyssnade och höll käften. Efteråt pratade hon med professorerna och i vuxen ålder har hon haft dem i publiken och hon glömmer aldrig det de sa.

– De bekräftade att orättvisan är en sanning, att det inte bara är en känsla vi har. Orättvisan vi känner finns.