Rubens ruta

I sin senaste film The Square har göteborgaren Ruben Östlund förlagt handlingen till konstvärlden och den kungliga huvudstaden.

– Filmen utspelar sig på ett konstmuseum, men vi hade inte tänkt ut vilken typ av konstmuseum det skulle vara från början. Så en dag gick jag förbi Stockholms slott och kom att tänka på hur man hade gjort i Frankrike. Efter franska revolutionen, när landet slutade vara monarki och blev republik, så undrade de vad de skulle göra med de här stora byggnaderna och slotten som stod tomma. Flera blev konstmuseum, som Louvren och Versailles. Då kom jag på en rolig tanke, vad händer om monarkin är avslutad i Sverige och man har valt att göra ett museum för modern konst i Stockholms slott, monarkins högborg. Det var en rolig provokation helt enkelt, säger han.

Utöver att vara en rolig satir om konstvärlden, utforskar han i The Square också bland annat begreppet ”hjälp”, att få hjälp och att hjälpa andra på olika vis. En verklig händelse inspirerade till en scen i filmens inledning som handlar om bystandereffekten, eller åskådareffekten, där folk är mindre benägna att erbjuda hjälp, om det finns flera personer närvarande. En kvinna var jagad av en arg man och slängde sig i armarna på en person precis bredvid Ruben Östlund och sa ”… hjälp, han kommer att döda mig.”

– När det händer nåt i det offentliga rummet har vi ofta svårt att veta vem det är som ska ta ansvar. Vi blir helt enkelt passiva och ju fler vi är, desto mer trögtänkta blir vi. Den här mannen som tar emot kvinnan blir förstås också rädd, ska han behöva slåss nu, för nån han inte känner? Då får han syn på mig och tar tag i min axel och säger ”nu backar du upp mig”. Det var ett väldigt effektivt sätt att bryta bystander-effekten, plötsligt hade han bildat grupp med en medmänniska. I filmen är det huvudpersonen, museichefen Christian, som blir indragen i situationen. Scenen utspelar sig på Odenplan.

– Vi hade först tänkt att spela in på Västerlånggatan. Men sen gick jag förbi Odenplan och jag gillar verkligen den platsen och torget, den har en väldigt speciell känsla över sig. I Gamla stan är det dessutom ganska tillslutet med hus tätt inpå, medan Odenplan är öppet och luftigt. Det kändes bra att öppna filmen där. Men viktigast för scenen var att ha en plats i det offentliga rummet där människor möts utan en inbördes hierarki där jag kunde experimentera med bystander-effekten, förklarar han.

Genomgående i filmens stadsbild är närvaron av hemlösa människor och tiggare. Han berättar att en del är skådespelare, andra är personer med liknande bakgrund som dem de ska föreställa. Även här handlar det om hjälp, att hjälpa eller få dåligt samvete över att inte kunna hjälpa.

– Det är nåt jag själv tänker mycket på när jag går nedför gatan och möter en människa som tigger och ber om hjälp. Jag tycker att det har lagts ett extremt stort ansvar på individen att ta hand om andra individer som har råkat illa ut. Där kan jag känna mig maktlös som medmänniska. Även om jag ger pengar, så kan jag inte ändra personens livsförutsättningar i stort. Jag tycker i stället att man ska bestämma att nu höjer vi skatten 0,01 procent, eller vad som krävs, för att ta itu med situationen tillsammans. Jag tycker det är helt bisarrt att den diskussionen inte förs. Det är väl självklart att alla ska vara med och betala, det är inte bara de som är godhjärtade som ska ge.

The Square har  redan vunnit Guldpalmen i Cannes för bästa film. Precis som Christian i filmen, blir nu Ruben Östlund själv en ännu mer etablerad regissör och kulturell maktfaktor. Kommer det att påverka hans sätt att se?

– Det kommer det säkert att göra. Människans sätt att tänka är ju väldigt beroende av vilken position man har i det ekonomiska systemet. Då måste man se på sig själv väldigt kritiskt, hur förändras mitt synsätt på samhället i samband med att jag klättrar i hierarkierna. Det måste man vara försiktig med och ha en förståelse för, säger han.

I sin nästa film Triangle of Sadness kommer Ruben Östlund fokusera på mode- och skönhetsindustrin. Hans flickvän är modefotograf och en kompis till henne träffade en plastikkirurg i en bar. Kirurgen sa att hon hade en ”triangle of sadness” – den bekymmersrynka som kan finnas mellan ögonbrynen.

– Då sa kirurgen att den kunde han fixa på 15 minuter med botox. Jag tyckte att det var så komiskt, att en triangel av olycka eller bekymmer man har haft hela livet kunde han ta bort på 15 minuter, att det bara var ytan som behandlades