Rum för kultur

Hon är nytillträdd musikchef på Kulturhuset Stadsteatern. Och så är hon artist, aktuell med en ny skiva – tillika hennes första soloalbum på svenska. För Situation Sthlm berättar Sarah Riedel om hur hon ser på musikens roll i det offentliga kulturlivet, liksom hur de inre tonerna tar form.

Genom åren har Sarah Riedel, 31, tolkat lyrik och texter av bland andra Tomas Tranströmer, Kristina Lugn, Pär Lagerkvist, Barbro Lindgren och Cornelis Vreeswijk, på scen liksom på skiva. Hon har hyllats för att hon, på ett personligt vis, lyckas förmedla poetisk text – ge den musikalisk rymd, få den att lyfta.
På nya skivan Genom natten skriver hon nu för första gången egna svenska texter.
– Tidigare har jag skrivit på engelska. Men nu kände jag ett sug efter att skriva på svenska, vilket också påverkade hur musiken kom att låta. Det svenska språket är rakare och engelskan är mer…mjuk och runt sensuell. Efter att ha sjungit till exempel Kristina Lugn och Pär Lagerkvist var det givetvis en stor utmaning, men samtidigt ett naturligt steg att låta de egna orden ta plats.

Det svenska språket är rakare och engelskan är mer…mjuk och runt sensuell.

Genom natten är en direkt skiva, organisk i sin musikaliska inramning. Med pockande pianon, ivrigt blås och försiktiga rytmer. Luftig. Det är texter om att bli äldre, om att börja om, om långa nätter utan förvarning, vilka bärs av Sarah Riedels röst och fraseringar.

– Skivan spelades faktiskt in i två omgångar. Först i Göteborg, sedan i Atlantis-studion i Stockholm. När jag kom hem från Göteborg med den första inspelningen så kändes den så ”inboxad” och instängd. Jag tror att jag undermedvetet tog ett steg tillbaka under inspelningen, bland annat för att det var mitt eget material. Att jag klev tillbaka lite till förmån för de medverkande musikerna. Ibland kan det faktiskt vara lättare att ta plats som musiker i någon annans musik. När man inte på samma sätt behöver ansvara för kompositionerna och helheten, säger Sarah Riedel och tillägger:
– Det var faktiskt min mamma som sa: ”Men Sarah, du kan ju ta större plats än så här”.  Och när hon sa det var som om någonting i mig darrade till. Som att hon satte fingret på något jag tänkt och känt.

Sagt och gjort. Låtarna spelades in igen. Denna gång lät Sarah sången styra, gav utrymme också åt luften och pauserna. Under arbetets gång klarnade en tematik i texterna. Att de speglade sådant som hon själv funderat på de senaste åren.
– I samhället måste man ju fatta vissa beslut. Som vem man ska leva med, hur man ska bo, om en vill ha barn… Det finns många samhälleliga förväntningar på hur livet ska se ut när man är ”vuxen”, många materiella krav. Man ska ha en fin lägenhet, till exempel. Gärna en våning. Samtidigt blir det ju allt svårare att ”bli vuxen” – när det är brist på så väl bostäder som arbete.
Sarah tar låten ”Drömmar”, som exempel. ”Du får allt jag har” sjunger hon, över storslagna stråkar.
– Den handlar om att det finns en massa idealbilder, en tro på att man behöver vissa saker för att vara lycklig. Jag är ingen asket, men jag tycker det är sorgligt att det materiella har en sådan inverkan på människors livsval.
Vidare betonar hon att hon inte skriver musik med politiskt innehåll, i traditionell mening.
– Jag skriver inte politiska texter men jag har inför mig själv gjort ett tydligt val. Kultur för mig är slags empatisk motvikt till en ganska hård och egoistiskt värld och jag är övertygad om musik påverkar samhället. När någon i publiken kommer fram efter en konsert och säger att ”det där gav mig tröst” eller ”det gjorde mig lycklig”, blir musikens styrka påtaglig.

Sarah Riedel pratar gärna om musikens värmande kraft. Någonting hon menar behövs i ett samhälle med allt ”mörkare strömningar”. Som musikchef och artist in residence på Kulturhuset Stadsteatern – ett jobb som hon tillträdde förra hösten – ser hon det som självklart att aktivt ta ställning för ett öppet, tolerant Sverige.
– Att vara knuten till en offentlig institution ger också en möjlighet att, utifrån en plattform, jobba för ett öppnare samhälle. Vi får aldrig bli likgiltiga inför intolerans, aldrig drabbas av kollektiv utmattning inför rasistiska utspel.
Innehållsmässigt och tilltalsmässigt vill hon också verka för att Kulturhuset Stadsteatern ska öppnas upp. Locka de som känner sig främmande för att ta rulltrapporna upp till Hörsalen i byggnaden. Hon nämner en kommande Barbro Lindgren-produktion för barn och unga på Kulturhuset Stadsteatern i Skärholmen, som ett exempel.

– Det är ett kulturpolitiskt mål att nå de som inte redan besöker verksamheten. Där tycker jag att till exempel att Barbro Lindgren-konserten är viktig. Vi spelar både i Skärholmen och vid Sergels torg. Dels för att det är spännande för oss att spela på olika scener, men också för att få chansen att möta en varierad publik som kan lockas till nya kulturupplevelser. Det är en demokratifråga att försöka skapa rum för kultur som inte upplevs som exkluderande.