Sammankopplade

I Spanien, för cirka sju år sedan, föddes hunden som senare skulle få namnet Skrutten. Han hade ett så kraftigt underbett att familjen som fått honom inte ville ha honom kvar, de tyckte att han såg ful och aggressiv ut och lämnade honom att klara sig själv på gatan. Det är så historien om Skrutten sägs börja. Valpen lär ha hittat en ny familj i ett gäng gatukatter och än i dag syns spår av det när han nästan lika graciöst som en katt slickar sig på tassen och med den tvättar sig om huvudet och bakom örat.

Samtidigt i Sverige hade Mats Pilotti varit hemlös i ett antal år, efter en skilsmässa. Han var deprimerad och drack alkohol för att må bättre. Han sov på soffor, utomhus, på härbärgen och ett tag också i ett bergrum.

I dag bor Mats Pilotti och Snutten tillsammans i en lägenhet i Hökarängen.

Men om vi backar historien till deras första möte så hamnar vi utanför ICA-butiken vid Kungsholmstorg där Mats säljer Situation Sthlm. En dag hade en av hans stamkunder, Ellen Hult Larsén, med sig en hund, en blandning av affenpinscher och schnauzer. Han fick veta att hunden varit övergiven och hemlös men att organisationen SOS Animals hade tagit honom till Sverige, via karantän och så småningom hamnat hos Ellen. Mats Pilotti började vakta honom varje gång matte var inne på ICA och handlade mat.

– Han lärde sig snabbt att han skulle gå fram till mig och stå där. Vi klickade direkt, säger Mats och klappar hunden som lagt sig över hans ben.

Efter en tid blev han hembjuden till Ellen och hennes man och de blev snart riktigt bra vänner, de kom varandra så pass nära att han kände sig som en del av deras familj. När maken gick bort vintern 2012 frågade Ellen om Mats ville flytta in i lägenheten på Garvar Lundins Gränd, runt hörnet från Kungsholmstorg.

”Vi har också mycket gemensamt – livet har ibland varit hårt mot oss”

– Hon ville ha sällskap och hon visste också att jag bodde på härbärgen. Jag flyttade in och bodde där i kanske åtta månader tills hon sålde lägenheten och köpte en mindre, men vi hade fortsatt kontakt. Jag hälsade ofta på och gick ut med hunden.

Ellen fick lungcancer, tappade orken och då var det Mats som rastade Skrutten tre gånger om dagen.– Jag har aldrig haft en egen hund, men när jag var barn brukade jag gå ut med grannarnas hundar. Då bodde vi i en villa i Ösmo och jag tog hundarna på gatan på promenad i skogen och ner till sjön. Jag har alltid varit en djurvän, blir lugn och harmoniskt tillsammans med djur. Och de tyr sig till mig. Därför blev det jag och Skrutten, det var ingen tvekan alls om det. Vi har också mycket gemensamt – livet har ibland varit hårt mot oss, vi har båda levt på gatan och ingen av oss vill tillbaka dit.

Ellen fick behandling, blev bättre och tillslut var lungcancern borta. Men snart började hon må dåligt igen och läkarna upptäckte metastaser i nacken och bakhuvudet. Hon hamnade på Ersta sjukhus hospice.

– Hennes dotter Maria ringde mig och frågade om jag kunde ta hand om Skrutten. Sen den dagen har han bott med mig.