Sara Ferlander

Med en stadsplanering som traditionellt har styrts av män och för män blir det en skevhet i vilka behov som är rådande. Stockholm växer så det knakar, det byggs om, byggs ut och förtätas. Vi blir fler och fler stockholmare och de flesta kommer att bo i en förort eller i utkanten av staden. I takt med att staden växer ökar också segregationen mellan stadens rikaste och fattigaste delar.

Sara Ferlander och hennes forskarkollegor har i sin pågående studie träffat unga kvinnor i Flemingsberg, Fittja och Östbergahöjden. Områden som byggdes under miljonprogrammet och där många av de boende i dag har migrationsbakgrund, är utrikesfödda och har arbetarklassbakgrund. Där pågår en omfattande upprustning och stadsutveckling och forskarna ville ta reda på vad de unga kvinnor som bor där har för behov och hur de använder olika platser i vardagen.

– Vi bad tjejerna att välja tre favoritplatser i sina bostadsområden. Parker, bibliotek och platser med aktiviteter enbart för tjejer som dans eller boxning, var några som nämndes. De saknade också platser där de kunde träffas och umgås. Att träffas hemma hos varandra är inte alltid ett alternativ på grund av trångboddhet.

Gemensamt för tjejerna i alla tre områdena var att de saknade sittplatser med tak som skyddade mot regn och rusk. Platser där de kunde sitta ostört och prata med varandra. Och för att det skulle kännas tryggt att gå dit skulle den platsen ligga i närheten av där de bodde.

– De önskade inte i första hand övervakningskameror eller fler poliser utan vill i stället få området mer levande och trivsamt med människor som rör sig ute, vilket är ett annat sätt att skapa trygghet. De efterlyste också mer färg och grönska och platser för kulturella aktiviteter som musik och dans.

I Många områden byggs det spontanidrottsplatser för fotboll, basket och skateboard. Men de används till åttio procent av pojkar. Och trots att det är unga tjejer som mår sämst vad gäller psykisk ohälsa där motion är en friskfaktor, är unga tjejer i marginaliserade förorter de som deltar minst i organiserad idrott och skulle behöva alternativ för att röra på sig. En annan aspekt i studien är att de flesta tjejer och unga kvinnor tar upp den negativa bilden av deras bostadsområden som presenteras i media. En negativ bild som leder till stigmatisering av deras område.

– De har en önskan om en mer nyanserad och positiv bild av platsen där de bor. Många trivs och känner sig hemma i sina bostadsområden, det är där de har sina vänner och sitt nätverk.

Sara Ferlander betonar vikten av att få vara med i processen vad det gäller stadsplanering, för att få tillit både till samhället, dess institutioner och beslutsfattare. Vilket skapar delaktighet och en vilja att ta hand om och måna om sin stad.

– Om unga kvinnors röster inte hörs så missar vi ett viktigt perspektiv för att kunna skapa en mer jämlik och socialt hållbar stad. En stad där många olika typer av människor och grupper ska kunna delta, samsas, trivas och må bra. Och en stad som utgår från de minst privilegierade grupperna är troligen en stad som gynnar alla invånare.