Sin egen karaktär

Stellan Skarsgård började plötsligt gråta.

Det skedde för några år sedan. Han satt ett par bänkrader bort från scenen i Dansens Hus och såg en av Mats Ek koreograferad föreställning där Michail Baryshnikov dansade med Ana Laguna. Först förstod han inte alls varför han grät.

– Baryshnikov kan ju inte göra de där fantastiska hoppen han kunde göra en gång i tiden, men varenda liten detalj, varenda muskel i hans kropp uttrycker honom, är stämd för att uttrycka allt han känner, all hans livserfarenhet. Och det kan man ju inte värja sig emot, det är ju en kommunikation människor emellan som går långt bortom språket.

– Jag hade inte gråtit på säkert tio år och sen plötsligt började jag gråta. Det var inget dramatiskt som hände, jag blev bara så jävla tagen, så rörd.

Vi talar om tv-serien ”River”, om slutscenen på restaurangen och vilken typ av livserfarenhet och antal årsringar konstformen kräver för att kunna spela en sådan scen på det sättet. Och det är då Stellan Skarsgård kommer att tänka på den där gången han såg Michail Baryshnikov dansa.

– Som skådespelare är det ju ingen nackdel att bli äldre, att livet går vidare. Den scenen i ”River” är den bästa kärleksscen jag spelat in. De säger aldrig att de älskar varandra, det är inte om det, det sker bara i spelet mellan replikerna, de sitter och verkligen älskar varandra. Och det ser ju publiken. Sånt är ju kul att göra.

Trots den internationella succén med ”River” kommer ingen fortsättning. Om det har han vädjat till manusförfattaren Abi Morgan.

– Jag sa till henne: ”du får fan inte skriva nåt mer nu, inga fler avsnitt”. För det är ju som en avslutad kärlekshistoria, skulle man göra en säsong till så skulle man bara få en quirky cop på nya äventyr, men kärlekshistorien är ju över.

”Som skådespelare är det ju ingen nackdel att bli äldre”

Stellan Skarsgård sitter på andra sidan fotpallen i den ena av två låga sittmöbler i hans både spatiösa och samtidigt hyfsat spartanska kontor på en liten insticksgata på Södermalm – företaget på adressen heter någonting helt annat än man kunde förvänta sig och verksamheten för en ganska clandestin tillvaro bakom gardiner och maskerade fönster.

Bolaget är utsålt, kan man säga. Men här sitter jag och… dels är det ju en jävla massa kontorsgrejer med skatter och ekonomi och skit, men framför allt läser jag manus och repeterar här. Det är därför jag behöver lite utrymme, så jag kan låta. Jag sitter här och pluggar mycket.

Han reser sig och går bort till ett lågt bord vid väggen mittemot och tar med sig en svart pärm tillbaka. Han öppnar den och visar med fingret nedför några av de första sidorna – det är ett manuskript av den irländske författaren Colm Toibin – och mellan de få och korta raderna regiinstruktioner är det långa partier text som hans karaktär ska leverera, ”filmen börjar med sex-sju minuter text, rakt in i kameran”.

– Nu håller jag på och förbereder en film med regissören Volker Schlöndorff. Jag börjar filma om två veckor i Montauk och i New York. Det är en liten arthousefilm så att säga, lågbudget.

– Min karaktär är en författare, det är väldigt litterärt, mycket text. Jag är ju egentligen emot text på film, men i det här fallet är språket så vackert. Det är kul att prova sånt man inte tror på.

Stellan Skarsgård menar att för en skådespelare får ingenting i livet vara en främmande, att det är en grundförutsättning för yrkesutövandet.

– Det finns väl småborgerliga skådisar som är lite inskränkta så där, men… i princip så är det nyfikenhet och tron på att allt är möjligt. Och det är det ju.

– Det finns skådespelare som säger att ”så där skulle inte min karaktär göra” om sin roll. Då säger jag alltid ”hur vet du det?”. Det är ju fullt möjligt att karaktären är mycket mer komplex än vad du kan hitta på. Om man reducerar – inte bara människosynen utan även synen på sin roll – till nån slags 25-öres-Freud-analys då är man rätt körd. Blir inget liv av det.