Sin egen röst

Institute of Contemporary Art.

Låg scen. En kamera på varje sida. Två djupa svarta skinnfåtöljer, bord mellan dem. I fonden en uppdragen bild på bokomslaget – ett foto av Bruce Springsteen taget i Haddonfield i New Jersey 1978. Bilen, vars motorhuv han lutar sig mot, är en Corvette från 1960: ”Jag köpte den för 5 600 dollar av en kille som jobbade i glasskiosken därhemma”.

En kvinnlig representant från bokförlaget säger några ord om utgivningen. Intervjuaren Antioine de Caunes presenteras och kommer upp på scenen. Sedan gör Bruce Springsteen entré med sin strävsamma, lätt vaggande welterviktsgång, tackar för applåderna, skakar hand med intervjuaren och sätter sig i den högra stolen.

Antoine de Caunes: Bob Dylan, som du har kallat för din landsfader, har precis blivit tilldelad Nobelpriset i litteratur. Betraktar du Dylan och dig själv som låtskrivare eller poeter, eller är det ingen skillnad i dina ögon?

Bruce Springsteen: – Det är stor skillnad. Bob är utan tvekan poet. Jag är en hårt arbetande kringresande gesäll, som jag ser det. Det som har påverkat oss skiljer sig åt en hel del, men i boken kallar jag honom min landsfader och det är så jag känner för honom.

– Jag tror att första gången jag hörde Bobs musik … det var inte förrän 1965 jag hörde honom på radio. Jag hade inte hört nåt av den akustiska musiken tidigare. Nåt av det allra första jag hörde var ”Like a Rolling Stone” och jag var 15 år och bodde där i min lilla småstad. Som jag skriver i boken tror jag att det var första gången jag hörde en version av mitt hemland som kändes konkret och väldigt äkta. Så det var det som inspirerade mig till mitt eget lilla sökande efter vad det nu är som jag kan ha att säga.

AdC: Förstår du människor som säger: ”Han borde inte få det där priset eftersom han inte är nån seriös författare, han är bara låtskrivare”?

 BS: – Som låtskrivare håller jag inte med. Nej, jag tror att han fortfarande kommer att betraktas som en betydelsefull författare långt efter att vi är glömda allihop. Då kommer Bobs verk att ljuda högt och klart.

AdC: Fick du samma känsla av att skriva boken som du får av musiken?

BS: – Ja, fast det är ju ingen som applåderar när man är klar, förstås. Jag är ju van vid att höjdpunkten kommer när jag äntligen får ställa mig på scenen och framföra det jag har skrivit. Så den delen saknar jag lite.

– Att skriva boken var väldigt roligt. Det var en chans att på nåt vis prata med publiken på ett annat sätt. När det gäller låtarna är folk alltid nyfikna på om de handlar om mig. Men folk vet att boken är en självbiografi. Den handlar ju om en själv. Så det förändrar spelplanen lite.

Bruce Springsteen ombeds att läsa ett stycke ur boken – han räcks ett bokexemplar av intervjuaren, liksom fransigt i överkanten av gula Post-It-lappar – om första gången han kom till London i november 1975. Några dagar senare, 21 november, spelade Bruce Springsteen and the E Street Band på Konserthuset i Stockholm för första gången.

Han tar på sina läsglasögon och flyttar sig framåt i stolen och vilar boken uppslagen på vänster knä medan han läser om ilskan över förstasidorna och den uppblåsta reklamen, som skapat felaktiga förväntningar i stället för att bara låta honom göra sitt jobb.

Den första konserten på Hammersmith Odeon filmades av BBC och det fanns också planer på att sända den i radio, men Bruce Springsteens dåvarande manager Mike Appel sa nej i sista minuten då han, beroende på Bruce Springsteens dåliga humör, inte trodde det skulle bli någon särskilt bra konsert. BBC använde sedan inte det filmade materialet. För att uppmärksamma 30-årsjubileet av ”Born to Run”, gavs en box ut 2005 som innehöll den filmade London-konserten.

Som nu ses som ett unikt och värdefullt tidsdokument av ett av världens bästa rockband – Bruce Springsteen and the E Street Band – precis när de larmar sig ut i världen för att göra sig ett namn.

AdC: Kände du, genom att skriva boken, att du ville korrigera bilden av dig själv med den här självbiografin?

BS: – Till en början såg jag det inte ens som att jag skrev en bok, det var kanske bara nåt mina barn skulle gilla att läsa så småningom. Så det var egentligen bara nåt jag gillade att göra, nåt som skulle avslöja lite mer om var min musik kommer ifrån, saker som kunde vara intressanta att få veta för ett fan. Och så vill jag förstås att den ska vara underhållande. Jag ville att den skulle vara lite rolig och njutbar att läsa. Det var de enda målen jag hade.

– Jag skrev boken nu för om jag väntade längre skulle jag glömma saker. Så enkelt var det, jag började nästan av misstag. Jag har ju berättat att den föddes ur en liten text jag skrev efter Super Bowl och som var rolig att skriva. Jag var ledig ett tag och tänkte att jag ska skriva lite mer av samma sort.