Självskriven

Vad ska man välja att skriva, om man ska beskriva ett helt liv? När en enda intressant dag skulle kunna fylla sidorna i en hel bok? Suzanne Osten har varit barn, ung, medelålders och äldre. Regissör, dramatiker, forskare och teaterchef. Mamma, kvinna, älskarinna och hustru. Så många roller och ändå sitt eget jag hela vägen. När Suzanne Osten brottades med vad hon skulle ta med i boken om sig själv, hur hon skulle ”anfalla materialet”, så landade hon tillslut i tre akter, en lång rollista och scenanvisningar.

– Jag har lattjat lite med formen. Jag har ju tillbringat väldigt lång tid inom teatern, började som nittonåring med att professionellt sätta upp pjäser, så det här blev ett sätt för mig att disponera det stora stoffet. Boken handlar om en person som försöker se på sig själv i olika sammanhang och tider.

Hon berättar att hon först började skriva om föräldrarna. Mamman som hjälpte flyktingar och pappan som var illegal när han kom till Sverige. Kriget, deras politiska engagemang och mammans psykoser.

– Jag har ju skrivit så mycket om mina föräldrar tidigare, jag behövde rikta om fokus.

Suzanne Osten är känd som en av de ledande pionjärerna inom teater för barn och unga. 1975 grundade hon Unga Klara.

– Jag har kämpat för att barnteater ska vara lika bra som den för vuxna. Lika stark, lika upprörande, lika vacker.

I självbiografins första akt tar hon sig an sig själv som barn. Hon kallar akten för ”Frihet”.

– Det är den där friheten jag längtade efter, att få bestämma själv. Barnavårdsnämnden tog hand om mig eftersom min mamma var försvunnen och pappa inte hade några pengar.

Hon kom till en internatskola, en tuff miljö där människor hade pengar men hon själv inga hade.

– Där fanns många diplomatbarn som var placerade av sina föräldrar. Jag upptäckte att man inte är skyddad för att man är rik, det fanns en enorm ensamhet. Vi var ett ensamt gäng tonåringar, vi internatskolebarn.

I akt två, med titeln ”Jämlikhet”, har hon blivit vuxen och kämpar för jämställdhet mellan män och kvinnor genom att bland annat vara aktiv i Grupp 8.

– Vi demonstrerade, debatterade, sjöng och smädade gubbar. Vi jobbade för rätten till abort, den fick vi. Vi jobbade för daghem, det genomfördes. Vi jobbade med skatteskillnader, i dag finns särbeskattning. Mycket har förändrats till det bättre, men inte porren och våldet mot kvinnor, påpekar hon.

– Det är ohyggligt mycket och påtagligt i samhället. Hatet vi mötte var chockerande och det finns även i dag.

Hon har valt franska revolutionens motto som rubriker i boken och den tredje akten är ”Broderskap”. Där befinner hon sig nu.

– Alla är bröder och ska ha rättvisa. På jorden är det otroligt många som inte har nånting och det är få som har otroligt mycket. Det måste bli omfördelning för att rättvist rädda planeten.

Hon säger att hon försöker behålla en optimistisk grundhållning och nämner bland annat Greta Thunberg och den visionära ungdomligheten. Och att barn ska tas på allvar och bli lyssnade på.

– Jag hoppas att läsarna också uppfattar att jag har humor och att jag försöker se det humoristiska i situationer. Jag har väl mina svängar, men det är ingen bitter biografi.