Sjuttiotalsfeber i Axelsberg

Våren 1974 är jag åtta år. Jag bor på sjunde våningen med mamma i Axelsberg. Det är strax efter oljekrisen då regeringen satt igång kampanjer för att speciellt hushållen måste minska på elkonsumtionen. Ransoneringar genomfördes av drivmedel och varmvatten. Samåkning visar sig vara något positivt och ganska populärt. Främmande människor åker med varandras bilar till och från arbetet, blir bekanta med varandra. En kollektiv känsla av att hjälpas åt. Man lärde känna sina grannar fick nya vänner.
Mamma hade börjat cykla till arbetet på PK-banken på Hamngatan. Jag misstänker att det inte bara var av miljöskäl, utan även ekonomiska. Som åttaåring gick jag igenom den ena barnsjukdomen efter den andra, röda hund, vattkoppor, påssjuka. Då existerade inte begreppet att ”vabba” eller stanna hemma med sjukt barn.
Däremot fanns det samariter som man beställde per telefon ungefär som hemtjänst. Utan fast telefon fick mamma snällt gå till tunnelbanan eller torget för att med tjugofemöringar ringa från telefonkiosken.
I skolan hade vi barn fått lära oss att utan pengar och akut behov av polis eller ambulans trycka på den röda knappen, slå 90 000 – en nia och en massa nollor. Det skulle inte göra något om det blev för många nollor, hellre det än för få. I vilket fall som helst jag var sjuk och en samarit behövdes. Mamma gick för att ringa och det skulle komma en nästa morgon. Lägenheten piffades upp, dammsögs och kylskåpet kollades så att det fanns mat till lunch. På morgonen ringde det på dörren och där stod en vilt främmande tant. Alltid en tant. Mamma visade in – bråttom, bråttom – sa ”hej då” och cyklade fort iväg till jobbet, antagligen lite försenad. Jag kunde se henne från fönstret när hon åkte på Hägerstensvägen, där skolbussen hämtade och lämnade oss barn.

På morgonen ringde det på dörren och där stod en vilt främmande tant.

Skolbussen var ganska jobbig. Killarna stoppade alltid oss tjejer vid varje säte för att fråga vilket lag vi hejade på. Hejade man på fel lag fick man inte gå vidare. Det gällde att komma ihåg vilka killar hejade på vilket lag – Bajen, Djurgården eller AIK. Tack och lov slapp jag bussen året därpå.
Då fick jag åka tunnelbana två stationer till Aspudden. Månadskortet kostade 35 kronor och fick inte användas under helgerna.
Tillbaks till sjuktanten som jag kallade dom.
Vid något tillfälle behövde jag gå på toaletten. Efter mitt toabesök på feberdarrande ben stod tanten med tempen i högsta hugg och deklarerar att nu ska febern mätas. ”Ja ja”, säger jag. Men hör och häpna, hon vill ta tempen i stjärten på mig. Jag vägrar, hon blir sur, jag ännu surare.
Så jag blir kvar i min säng tills mamma kommer hem.
Jag har ett vagt minne av att mamma inte blev glad. Den tanten slapp jag i alla fall nästa dag. Då fick jag en som läste högt för mig och inte bara satt vid köksbordet och gjorde vad tanter kan tänkas göra vid ett köksbord.