Skådar sin samtid

Soran Ismail skruvar med locket lite av och på till flaskan med sockerfri vitamindryck och berättar om hur det var när han för drygt femton år sedan landade i södra Kentucky för att göra ett år som utbytesstudent på High School. Att resa till USA var helt hans eget initiativ, han hade suttit i sitt rum i Knivsta och sökt runt på nätet och hittat en organisation att resa med. Och för honom var den romantiserade bild han hade av USA allvarligt influerad och kolorerad av TV-serien ”O.C”

– Jag ljög och fyllde i att jag bara gillade sånt som sker vid kusterna – surfing, vindsurfing, segling, strandliv, men jag har aldrig gjort sånt i hela mitt liv. Så hamnade jag i södra Kentucky, mitt i bibelbältet.

Han möttes vid flygplatsen av en – aningen försenad – lokal representant från organisationen, allt hade inte hunnit gå i lås kring hans placering. Någon dag senare flyttade han in hos sin amerikanska värdfamilj, efter att de fått ”tjata” in honom.

– Men jag är nog ganska bra på att… när det är illa gnäller jag inte så mycket. Jag gnäller i vardagen, men man får bita ihop.

Han hamnade i princip mitt på själva spännet till det amerikanska bibelbältet. Den kristna konservativa moralen styrde det lilla samhället ganska hårt, TV ansågs vara satan, han bodde i en dry county – alkohol fick inte säljas – och de som inte gick i kyrkan ansågs vara trailer trash och var utanför samhällsgemenskapen, sågs ner på eller tycktes synd om

– Det var en viktig lärdom för mig hur viktigt det är med kontext och kultur. De svär inte, till exempel. Man får inte säga ass, det heter ”butt”. Det heter inte ”what the hell”, det heter ”what the heck”. Och man säger inte “oh my God” för man får inte ta the Lords name in vain, så man säger ”oh my gosh”. Allt det där blev små små nycklar till språket och hur man ser på saker.

Soran Ismail beskriver sin värdfamilj som väldigt gullig och snäll, men också som ”strängt religiös och hård”. Familjen drev en bondgård och fadern hade dessutom en byggfirma, Soran Ismail och de tre av familjens sex söner som fortfarande bodde kvar hemma förväntades hjälpa till både på bygget och på gården efter skolan och fram till dess att det mörknade på kvällarna. På lördagarna var det upp sju och jobba till dess att solen gick ner, på söndagarna kyrkan och Sunday School, lite jobb på gården och sedan ledigt.