Skapar musik med öppen hand

Rebecka Törnqvist säger att hon med den nya skivan ville göra ”äldre underhållningsmusik tagen till ett nu”. Tillsammans med musikern Johan Lindström – som bland annat spelar med Tonbruket – började hon jobba fram musiken på kommande albumet för fyra år sedan.

– Han har producerat flera av mina album och vi har jobbat tillsammans jättelänge, men denna gång löstes gränserna mellan arbetsuppgifterna upp mer än tidigare och det blev ett samarbete som var ovanligt tätt. Därför står han också med på omslaget.

Hon tycker att deras olika vägar korsas i det tidiga 1900-talets konstmusik, bluesen och jazzen, sextio- och sjuttiotalens popmusik fram till ljud som ”blir till nyss”. Sångerna är därför berättelser om tid och rörelse. Från makro – jordelivet sett från rymden. Och mikro – enstaka öden och ögonblicksberättelser.

Vad skiljer den här skivan från dina tidigare?

– Jag tycker att vi har tagit det jag haft på tidigare skivor, det associativa, ännu längre. Och jag är mer och mer förtjust i tanken att skapa med öppen hand och inte vara för snabb med att polera för mycket och att kasta ut saker som har kantigheter, för de kanske faktiskt också ska bo där. Vi har inte varit för snabba att avfärda nåt, säger hon och tillägger:

– Jag tycker själv om musik som har en öppen hand, där det inte gör nåt om andra ljud tränger in som när jag till exempel sitter på tunnelbanan och lyssnar. Ljud från en stad kan i stället verkligen tillföra nånting: tonårstjejer som babblar, utrop i högtalarna, nån som prasslar – att det finns lust, öppningar och utrymme för det i musiken.

Ända sedan debuten på nittiotalet har hon varit omgiven av både etablerade och mindre omtalade musiker. Också den här gången har hon samarbetat med många. På sång medverkar bland annat Mariam Wallentin, Julia Spada och Margareta Bengtsson, som också spelar harpa på flera låtar.

– Alla olika röster, och då menar jag också instrumentalister, tillför såklart nåt till helheten. Jag skulle inte kunna tänka mig att jobba helt själv, med bara en röst som säger allt. Jag vill att det ska vara en kollektiv strävan, det blir vackrare så, tycker jag.