Skitunge

Med sina egensinniga låtar, som hon själv beskriver som ”grungepunk” eller ”trummaskinspunk”, har Åsa Söderqvist under namnet ShitKid frälst så väl internationella musiktidningar som självaste Iggy Pop. Och samlat på sig en hängiven skara svenska fans.

Allting började med att Åsa Söderqvist köpte ett begagnat ljudkort med tillhörande mikrofon för drygt två år sedan. Hon visste att hon ville spela in eget material, men inte direkt hur det skulle låta. Till sin hjälp hade hon en keyboard med
inbyggd trummaskin, hennes ständiga följeslagare sedan tolvårsåldern, och en gitarr hon kunde spela hjälpligt på.

– Det bara hände, och så har det varit med alla mina låtar. Jag satt hemma och så växte det fram. Jag märkte ganska snart att jag blev bättre på att sjunga eftersom jag hade ljudkortet och micken. Det gjorde att jag kunde höra mig själv på ett annat sätt.

Redan två månader senare släppte hon sin första ep via Soundcloud.

– Jag satte upp ett datum för att släppa den innan jag var klar. Främst för att det är ganska läskigt att ge ut sin första grej. Samtidigt var jag på en ganska bra plats just då, kände mig oövervinnerlig!

Kort därefter började förfrågningar om att spela live att trilla in. Spelningar som hon också genomförde med bästa vännerna Linda Hedström och Greta Faxberg, som varit hennes band från start.

– Att det gick så bra gav mig en boost som gjorde att jag fick mod att skicka in låtarna till skivbolaget.

När sedan ett skivbolag kom in i bilden uppenbarade sig möjligheten att spela in nytt material i en studio.

– Jag testade att spela in mitt album där, men det kändes som att det blev en helt annan grej. För mig fungerar det bättre när jag sitter hemma och kan testa mig fram – ensam. Jag vill aldrig lyssna på min musik med andra människor. Det är lite samma när jag spelar in, jag blir nervös för att folk ska höra om jag gör nånting fel. Men när jag sitter själv finns det ingen skam.

Gemensamt för hennes låtar är, förutom att de alla spelats in på samma gamla skruttiga keyboard, att de präglas av en opolerad direkthet. Det är skevt och skramligt, men aldrig poserande.

– Det här är ju låtar jag spelat in helt oplanerat. Om jag skulle sitta och peta med dem så skulle de få en annan feeling. Personligen tycker jag alltid att första tagningen blir bäst. Ju fler gånger jag sjunger in nånting, desto torrare blir det.

Nya ep:n This Is It är inget undantag. Även nu har låtarna kommit till och spelats in i Åsas sovrum. Men också i replokalen och i morfars gamla bil, en Volvo V70 som hon ägde under en kortare period.

– När man bor i kollektiv är ju folk hemma hela tiden, så därför valde jag bilen. Men det fungerade bra. Det är förvånansvärt bra ljud i en bil. Ljudet blir… lummigare och mer behagligt och, ja, faktiskt mycket bättre än i ett sovrum med kala väggar.

Åsa Söderqvists ägande av morfars bil blev dock ganska kort.

– Allt gick sönder. Bältspännet lossnade och det tickade och larmade hela tiden. Jag lånade den för att vi skulle åka på turné, men vi kom inte längre än till Umeå innan jag lämnade den till morfar. Men vi hann ändå göra en hel del med den bilen, den är även med i musikvideon till ”Sugar Town”.

Åsa Söderqvist har bott i Stockholm i ett år. Hon är uppvuxen i ett litet samhälle utanför Kramfors, men har också bott i Härnösand och nu senast i Göteborg.

– Jag trivs här, det är bra mycket bättre än att bo i Göteborg, säger hon, för dagen iklädd sin egen bandtröja.

Namnet ShitKid valde hon för att hon ”ville ha nånting med attityd”, någonting som befästs både i hennes extroverta scenpersonlighet och i låttexterna. En sak som hon däremot inte tycker om är när människor säger att hon gör ”feministisk punk”.

– Jag stör mig på det eftersom jag bara gör musik om olika händelser i mitt liv. Den kallas för feministisk bara för att jag råkar vara tjej. Man säger inte att Zara Larsson gör feministisk pop och då är hon mycket mer politisk än jag nånsin varit. Bara för att jag är tjej och gör rock så måste jag vara en riot girrrl. Det är lite som med hela riot girrrl-grejen, att den ens fick en etikett är jävligt konstigt.