Jag kom att tänka på de här fem meningarna – det är sticket i Ulf Lundells låt ”Snön faller och vi med den” från skivan Nådens år från 1978 – när jag satt på bussen häromdagen och den tog kurvan vid vegetariska restaurangen och ner mot Slussen och hela stan liksom vecklade ut sig och presenterade sig.

De kom som från ingenstans. Jag har säkert inte – aktivt – valt att lyssna på den låten på säkert tjugofem år. Men texten, hela texten, sitter ändå uppspikad som en korsstygnsbonad i minnet. Har alltid svårt gillat de där fem meningarna. Bilderna de skissar tar liksom aldrig slut, kopplingen mellan de här fem personerna och deras respektive öden upphör aldrig att vara intressant och de tunna trådarna mellan de fem olika liven man som lyssnare får en kort inblick i stannar kvar. Kräver en fortsättning. Vill mera. Varför i Frisco? Nybyggaranda och guldgrävardrömmar? Hur letar han, och vad – mer specifikt – är det personen letar efter? Hur illa är det inte om man super bort sin krycka? Och varför behövs den att ta stöd mot? Påminner polisen om Palmon Harald Hult i Mannen på taket, han som berättar om likmaskarna som faller ur manschetterna vid köksbordet? Varför just falkägg, varför inte örn eller vråk? Med vilket fordon kan man köra in i bergvägg efter bergvägg? Främmande inför vad? Minns personen ens det?

Det finns ytterligare några textrader i låten som på samma sätt som sticket bär mera i sin slutartid än bara just sammanhanget av vad de utvalda och i följd sammanfogade orden de facto berättar: Tjugoåtta ligger lågt, ligger lägre än en sjunken båt. Säg minns du när vi stack, ifrån stan som ett rövarpack. Tänd en brasa och torka ditt hår. Också det lysande rader. Med tyngd och viss mättnad. Uppenbar karat och prestanda. Men med en öppning mot världen, en glänta mot mig som lyssnar. Vad krävs för att man ska hamna lägre under ytan än en båt som redan sjunkit? Vad var det packet hade rövat som gjorde att de behövde sticka från stan? Saker eller tankar och idéer? Vem tänder en eld för att torka sitt hår? Är det en väldigt frusen, ensam och skeppsbruten människa som vill skynda på tiden? Piano. Bjällror. Bas och trummor. Gitarrer, flera gitarrer, tycker mig höra minst en tolvsträngad. Och Agnetha Fältskog som körar, hennes blonda, högkyrkliga sopran landar som ett skirt snöfall kring Ulf Lundells mer Hornsgatspuckliga pratsång.

Bussen stampade ner mot Slussen. Genom den där obegripliga trafiklösningen där det blir ett tillfälligt enkelt körfält förbi bygget fastnade bussarna från båda hållen och det fick backas och trixas och köras åt sidan och hållas på innan de kunde passera varandra. Jag blundade. Såg den där bonaden framför mig igen: Bärga båten och lägg upp den på land. Snart kan vi segla igen, vart vi vill. Byggplanket fullt med affischer. Någon sorts demonstranter med skärmar med rörliga bilder i famnen stod vid sidan av nedgången till tunnelbanan. Ute över Saltsjön grånade himlen mer och mer för varje minut och väder-appen skickade push-notiser. När jag passerade spärren kom jag att tänka på ytterliggare några rader: Det blir mycket bättre sen. Har jag på känn.