Söder i min konjak

Jag vaknar alltid upp med ångest och är väldigt svårstartad. Jag har tidningar kvar så jag behöver inte åka till redaktionen, När jag äntligen tar mig ut mår jag bättre. Vid Hornstull tar jag en kaffe latte och slår mig ner vid Seven eleven. En man frågar mig vad jag har i muggen. ”Kaffe latte spetsat med konjak”, fick jag ur mig.

Det skulle jag aldrig ha sagt. Minnet av min första resa till Kanarieöarna dök upp. På den tiden drack jag aldrig ren konjak eller whisky, nej i vänners sällskap var det öl. Man skylde på kulturen eller så var det så att jag gjorde som de flesta andra. Min favoritdrink var rom med coca-cola. Där satt jag i alla fall och tittade på klockan och konstaterade att det var en timme till stängning. Jag ljuger inte när jag säger att runt omkring gick om inte varannan så var tredje person med en Systembolagspåse i handen.

”Runt omkring gick om inte varannan så var tredje person med en Systembolagspåse i handen”

Jag längtade till värmen som snabbt sprider sig i magen efter en ren konjak. För att få något annat att tänka på reste ja mig för att åka vidare och sälja tidningar. Mötte en polare som bad att jag skulle gå på bolaget åt honom för han ville inte lämna sin hund. Tyvärr, jag vägrade att gå in där när jag inte vill ha någonting själv.

Det är Söderandans dag och ett band hade börjar lira, stämning på torget var i topp, barn och vuxna dansade till blustakterna. Bredvid scenen stod en poliskonstapel och käkade lördagsgodis samtidigt som han delade ut klippdockor i form av poliser i kalsonger med tillhörande kläder. Så här i efterhand ångrar att jag inte tog några till barnbarnen.
Efter bandet har spelat ”Don´t bite the hand that feeds you” fick sångaren publiken med på att skrika ”Hornstull” i kör ett par gånger, för att slutligen skrika ”Boden” och därefter berättade han om deras tågresa därifrån som varade 14 timmar.
Min resa tog tio minuter så var jag på folkfyllda Götgatsbacken. Där träffade jag den räddande ängen Gabriel som slagit upp en liten verkstad intill raden av cyklar som stod parkerade. Han såg verkligen ut som en ängel med sitt kolsvarta lockiga hår. Han berättade att han hade suttit där från och till i ett år.
Hur affärerna gick frågade jag inte. Mitt emot honom utanför Pantbanken spelade två spansktalande killar klassiskt på gitarrerna. Hur affärerna gick för Andre och Emanuel behövde man bara titta ner i hatten för att få svar på. Jag bestämde mig genast för att omskola mig så nästa år vid den här tiden är det jag som plockar på strängarna runt Söders gator.

Vissa tatueringar går inte obehindrat förbi. ”Snälla får jag ta ett foto?” Det fick jag. Tillbaka på Långholmsgatan träffar jag det eviga barnet. Vem som satt fast henne där vet jag inte. Det övergivna barnet väcker upp starka känslor i mig. 100 meter därifrån tittar jag över min högra axel.
Jag känner mig förföljd. ”Är det sant?” Som i trance går jag fram skruvar av korken och luktar. Jo då, det stämmer.
Jag avslutar dagen med en kopp choklad utan konjak.