Jag var uppe mitt i natten i vad som Jack Kerouac skulle ha kallat ett pisscall, det hade precis börjat ljusna över taken och jag såg till att inte titta upp på klockan på hallväggen på vägen tillbaka, för att slippa börja räkna timmarna till dess telefonen var satt att ringa. Jag lyssnade i glipan vid balkongdörren. Larmet mumlade vidare. Kom definitivt från någonstans ute på gatan. I en lägenhet i huset snett emot, den med den gigantiska tv-apparaten som står på hela dygnet, var två stearinljus tända på ett bord. Någon gick genom vardagsrummet. På tv:n bakom rullade en film – människor i en bil på en väg genom ett vinterlandskap, jag kände igen Emma Thompsons profil i en närbild. Annars släckt i de flesta fönster. På en balkong på huset bredvid en vit blus och ett par jeans på två galgar på vädringshängaren, plaggen svajar när vinden får fart i glipan mellan husen en bit bort och trycker sig in mellan huskropparna, löven på träden rasslar.

Det slår i en dörr några gårdar bort – det är fyra olika gårdar som gränsar in här, med murar och höjdskillnader som håller dem isär – och en kvinna och en man drar sina cyklar ut över gården mot ett cykelställ. Stannar. Pratar. Lite för högt, man kan anta att det inmundigats ett antal enheter. Låser sina cyklar, står kvar och pratar lite till, öppnar sedan dörren och går in i trapphuset och låter den obekymrat slå igen bakom sig. Några måsar på taket mittemot iii-ar och tjafsar. Byter plats. De har svårt att få ro så här strax före sommarsolståndet, flyger rundor mellan husen, iii-ar, tjafsar, håller fler än sig själva vakna. Från långt bort hörs ljudet av ett utryckningsfordon som rör sig från öster till väster och sedan hörs allt svagare tills det helt dör bort.

Det spolar i en toalett på någon av våningarna ovanför. Det väser i väggen bakom mig när vattnet rusar genom rören mot en lägre punkt. Några ungdomar kommer nedför gatan, jag hör dem först, deras obekymrade röster som mäter sig mot stadens nattljud, sedan ser jag dem under några sekunder när de passerar i glipan mellan husen. Tre pojkar. Två flickor. De passerar, går genom korsningen, deras röster blandas sedan bort bakom husväggarna. Jag önskar dem allt det de ännu inte vet och avundas dem alla dagar de vid det här laget omöjligt begriper att de aldrig får tillbaka.

Måsarna iii-ar och tjafsar. En kylskåpsdörr öppnas och stängs i en lägenhet i huset till vänster, i det bleka ljuset som ljungar till en man i blå kalsonger som dricker några klunkar ur en karaff. När trafikljusen slår om kan jag se det svagt reflekteras i fönstren på dumplingsstället längre upp på gatan, det har jag inte noterat tidigare.

En bil stannar till. Logotype från ett vaktbolag på dörren. Han går ur bild bakom huset mittemot och efter kanske en minut tystnar larmet. Efter ytterligare en minut är han tillbaka vid bilen, talar i telefon: ”Vet inte, inga märken, inget trasigt, stängde av och slog på igen”. Måsarna iii-ar och tjafsar. Precis när jag stänger balkongdörren slår Sofia sitt första slag. På väg in i sovrummet försöker jag att inte räkna de efterföljande.