Solliden

– Du får inte för hjärtat, ropade Ragna från farstubron.

– Du vet ju att du inte får för läkaren.

Att han var solbränd berodde på att Ragna och Arne nyligen hade varit på Mallorca, ön som blivit så populär att resa till. Men Ragna tålde inte solen, sa hon. Då satt hon hellre i skuggan av något parasoll. Det var för att Arne knappast reste ensam. Arne Eriksson hyrde ut det ”gamla” huset på terrassen nedanför deras ”eget” hus och ladan hyrde han ut till ett par – Elis och Signe Krising.

I det ”gamla” huset bodde familjen Blomqvist. Det var det ”gamla” huset och det ”egna” huset och ladan och vedboden som en gång varit en levande gård med arbetshästar, grisar, potatisåker och en vacker allé med fruktträd och en ännu vackrare blomsterallé som ledde till det ”egna” huset. Arne hyrde ut det gamla huset för fem tusen om året och för ladan ville han knappt ta betalt alls. Allt var arrende med arton tunnland skog och sjötomt i ”Badviken”. Solliden kallades gården och är belägen i Sigtuna kommun.

– Asch, det var väl ingenting, sa Arne och ställde ned bordet framför glasverandan vid det ”egna” huset.

Det sa Arne varje gång han bar på något tungt.

Nu är det stolarna, tänkte han.

– Bär stolarna en i taget, är du snäll, sa Ragna.

Det var precis det han ville höra när han tog fyra stolar, två i vardera hand. Nog tog jag fyra stolar allt, tänkte han och bar iväg med dem.

Det var första juni och i det ”gamla” huset höll familjen Blomqvist precis på att flytta in. Det var febril aktivitet med att ta bort luckorna för fönstren, sätta in spröjsade fönsterglas, bära luckorna till förrådet, ta ut vattenhinkar att ställa under stuprören, sätta upp piltavlan på baksidan av huset, ställa ut blomlådan och sätta blommorna i rabatterna, se till så att det fanns ved till spisen, fylla på olja i lamporna, flytta utemöblerna från båthuset i förrådet till ”solhörnan”.

Björn och Lars lyssnade på Radio Nord om kvällarna; det kändes som om de var ute på resa till främmande länder.

Under stora tallen på terrassen låg gulbrunt tallris och tallkottar. Det skulle också krattas till några högar och bäras till stora högen nedanför terrassen. Lilla brunnen skulle ge vatten på sommaren; första pumpningen var alldeles rostig, sedan blev det klart att dricka. Det var barnens uppgift också, jodå, att bära in vatten och kratta terrassen. Men veden var det nog si och så med. De brukade tävla om vem som bar minst med ved i korgen utan att bli upptäckt. De ställde veden på högkant så att det blev ett tomrum i mitten, sedan lade de vedklabbar över. Det var så roligt att hjälpa mamma och pappa. Pojkarna Björn och Lars sysslade med sådant när de var tolv och ett halvt och 14 år gamla.

Björn och Lars lyssnade på Radio Nord om kvällarna; det kändes som om de var ute på resa till främmande länder. Precis som det var på riktigt.

Det var inte första gången de var på Solliden. Pappa Carl Erik hade hyrt det ”gamla” huset varje sommar sedan barnen var små, det vill säga i 14 år och det hade hänt att barnen knappast kom ihåg hur det första åren var. Endast fragment. Som när Lars fick en trehjuling, som när Björn fick en riktig cykel, en sådan med två hjul.

När pappa fick plocka bort alla fästingar från benen, när mamma Ingeborg slutade sitta i solhörnan, hon fick malignt melanom, när Lars hade köpt en hängmatta för egna pengar, som han spände upp mellan två björkar i björkbacken.

Den gamla potatisåkern hade legat till sig, helt orörd, så att endast äng med knähögt gräs var kvar. Utmed norra sidan av ängen fanns vinbärsbuskar, på östra sidan fanns en väg och lilla brunnen, ned till allmänningen – en lite större badplats än den privata sandstranden i viken som hörde till gården. Till sandstranden hade Lars byggt en soffa, helt i gran, och pålat en brygga till roddbåten och så fick det vara över sommaren.

Påla bryggan, samma sak varenda vår, och roddbåten skulle bäras 200 meter ned till stranden från båthuset.

För när sommaren förvandlades till höst skulle allt försvinna i mörk vintergestalt.