Som qwertyuiop

Förmodligen för att de andra två bokstavsraderna inte går att utläsa som ett ord, inte ens med fantasi går det att få någon sorts ljudlig upplevelse av dem som liknar någonting man kan ens börja försöka uttala. Asdfghjklåöä är ju fullständigt hopplöst, rent fonetiskt. Detsamma med raden under den: zxcvbnm.
Men just den övre raden med sitt qwertyuiop går utmärkt att fonetiskt använda, uttala, läsa för sig själv och leka med betoningen, dess betydelse och uttal.
Jag införskaffade mig den här onomatopoetiska uppfinningen från Ulf Lundell, läste i någon biografi att han döpt en novell till just Qwertyuiop för att den var det enda som lät som ett riktigt ord som man kunde utläsa av skrivmaskinstangenterna. Texten tillhörde det outgivna material han tidigt sjuttiotal hampade runt till förlag och stenciltidningar innan han debuterade som författare.
Jag helt enkelt snodde det. Ett tag var Qwertyuiop vinjetten på krönikorna jag skrev här i tidningen. Den sidan illustrerades om jag minns rätt med skrivmaskinstypsnitt.
Om det nu räknas som stöld, eller ens upphovsrättsintrång vet jag inte – i så fall borde väl endast personen som designat tangentbordet vara den som kan göra någon form av lagligt anspråk på det?

Från just ett tangentbord härstammar både nekrologer och födelseatester, litterära mästerverk och fullständigt odugligt skräp

Anledningen till att jag kommer att tänka på just detta just nu är att jag sitter vid datorn och ska skriva månadens krönika och just för tillfället befinner mig i det väntrum som alla skribenter väntar att utträda ur – den uteblivna första meningens ödsliga katedral.
Eller snarare i väntan på den första meningen. I dess ordlösa väntrum.
Man behöver nämligen inte mer än så, en mening, en handfull ord som slår an någonting och är tillräckligt öppna i sin angivelse, men samtidigt tillräckligt slutna i sin direkta betydelse att de skapar en tydlig riktning.
Vittring uppstår. Kartblad prasslar. Högtidliga sextanter av polerad mässing plockas fram ur gamla koffertar. Det pingar till i en app och den blå pricken börjar röra sig över skärmen i en viss eftersträvansvärd riktning.
Det spelar egentligen inte så stor roll vad det är för första mening, vilka ord, vad den specifikt betyder, bara den har någonting som gör att man låter ögonen vara kvar hos den så pass länge att man når fram till punkten och den stora bokstaven i den andra meningens första ord. Och väl där börjar det förhoppningsvis likna någonting så pass livfullt och angeläget att läsaren kan tänka sig att drälla kvar tillräckligt länge vid det för att få reda på hur det hela avlöper.

Kastanjetterna, den rastlöst klinkande pianofiguren och sen en lite läckande trumpet och flygelhorn i stämmor är det första man hör av Miles Davies mästerverk ”Sketches of Spain” från 1960.
Man vet direkt vart det bär hän, vad man ska få höra men med vetskapen att man egentligen inte har en aning.
Öppningsraden i George Orwells ”1984” lyder: ”It was a bright cold day in April, and the clocks were striking thirteen.”
Vädret, månaden, klockslaget – man får lust att vända sig om när man läser det för att kontrollera att man inte är iakttagen.
Allting börjar med någonting.
Signalen från en visselpipa, ett skott från en startrevolver, ett skickat brev, en släppt bomb, en kyss, en telefon som ringer vid en tid den inte borde, ett ögonkast, en blick, ett skrik, ett knapptryck, en rattrörelse, en viskning, ett handslag – det finns oändligt många sätt saker och ting kan börja.
Från just ett tangentbord härstammar både nekrologer och födelseattester, litterära mästerverk och fullständigt odugligt skräp, kärleksbrev och lösenkrav, avtal och uppsägningar, sanningar och lögner, kontrakt och konspirationer.
Och det finns ett lika oändligt antal möjligheter att det som börjar där, hur det nu än börjar, sedan tar sig vidare och kränger sig fram och lyfter och blir till och skapar sitt eget och tar plats och lämnar avtryck och sträcker sig vidare.
Men allt tar sin början. I den första meningens ödsliga väntrum.