Stjärnklar

Stjärnorna – Henrik Berggren har packat med sig minst en rågad handfull – ligger i en ljusblå, genomskinlig plastpåse som han har nedstoppad bland en del andra saker i en dubbel papperskasse han bär med sig. Stjärnpåsens lite matta och repiga ytskikt ger vid handen att han varit i besittning av den där bunten stjärnor i sin plastpåse en längre tid. Förr köpte han stjärnor på olika ställen, men de senaste 15 åren har han hållit sig till en och samma leverantör. – Buttricks. De är bäst. Och bäst är egentligen de jättehårda stjärnorna, men jag tror inte de har såna längre faktiskt, har inte sett såna på ett tag nu. Man måste lägga på extra lim, jag köper limmet där också, det är typ nåt hudlim.

Henrik Berggren sitter i en beigelila plyschfåtölj som sminkösen Sonja – de känner varandra sedan gammalt, hon är egentligen tandsköterska men jobbar också extra som dj och sminkös – vänt upp framför det stora fönstret i hotellsviten där vi befinner oss, för att få bästa möjliga naturliga ljus. Hon avbryter sig och viker, för tredje eller fjärde gången i ordningen, upp en puderdosa med spegel på lockets undersida och räcker den till Henrik Berggren. – Nej. Mycket mer. Det ska vara helt svart och tjockare under också.

Henrik Berggren gav inledningsvis tämligen precisa instruktioner om hur han vill ha själva sminkningen utförd inför fotograferingen: svart ögonskugga över och under ögonen, kajal, hela ögonlocket mörkt men inte så det smetar. Och ögonbrynen ifyllda mörkare.

– Jag brukar säga att kajalen är dekadensen och stjärnan är romantiken – det är min slogan.

Att Henrik Berggren nu sitter i en fåtölj i en hotellsvit och blir sminkad, på väg in i sin roll igen efter nio år i tämlig radioskugga, beror på att han är mitt uppe i marknadsföringsarbetet av sin kommande platta Wolf´s Heart, tillgänglig fysiskt och i alla lyssningsformat 5 maj. På Way Out West, sent på kvällen 8 augusti 2008, avslutade Henrik Berggren Broder Daniels avskedskonsert med ”No time for us” ensam på scenen med en akustisk gitarr, gjorde sorti till höger, räckte gitarren till en instrumenttekniker och tog trapporna ner. Och med undantag för återkommande rykten om en soloplatta under inspelning och en och annan solospelning på någon festival – Peace&Love 2011 bland annat – har inte Henrik Berggren gjort något större väsen av sig musikaliskt de senaste nio åren.

Du går av scenen där på Way Out West, Broder Daniel är därmed upplösta, vad är din plan då?

– Då var jag helt inställd på att jag skulle göra en skiva, men tänkte väl bara inte att det skulle ta så lång tid. Jag var mer fast i att ligga hemma och läsa böcker och gjorde en massa andra saker. Jag är intresserad av väldigt mycket, poesi och filosofi mest.

Henrik Berggren har varit inskriven vid humanistiska fakulteten på Göteborgs universitet länge, men under de vilda åren med Broder Daniel var han inte någon särskilt ihärdig student.

– Men det har alltid funnits i bakgrunden, jag har alltid känt mig hemma på universitetet. Speciellt när jag läst filosofi, det är befriande, då kände jag mig hemma, som det enda ställe dit man kommer där de verkligen tar frågor på yttersta allvar.

Universitetsstudier är vad Henrik Berggren främst ägnat sig åt den här tiden efter Broder Daniels avskedskonsert. Föreläsningar. Seminarier. Tentor och inlämningsuppgifter.

– Vid tiden för tredje skivan (Broder Daniel Forever, utgiven 1993, red. anm.) levde jag ett så pass självdestruktivt liv att jag kände att jag var tvungen att aktivt hitta nåt mer att göra förutom musiken, för att dra mig upp ur det. Då började jag ta universitetsstudierna mer seriöst, som en livlina helt enkelt – man måste ju hitta nånting annat att intressera sig att leva för, för att ta sig ur en sån situation.

Fungerade det?

– Det fungerade delvis, nu gjorde jag nåt mer aktivt för att ta mig ur det. Det gick ju inte på en dag, förstås. Men från efter tredje skivan och framåt gjorde jag det. Det var ju mycket trassel med sprit och droger kring sista Broder Daniel skivan också i och för sig, men det var aldrig riktigt lika illa som tidigare. – Livet var aldrig mer på det sättet att det var tomt i övrigt igen som det var innan, då var det musiken och sen var livet tomt på nått sätt. Efter den omsvängningen fanns det alltid nånting annat jag kunde falla tillbaka på mentalt.

Henrik Berggren har avslutat de pressmeddelanden som skickats ut med anledning av Wolf´s Heart med orden ”Sentio, non frangor” – ”jag känner, men jag bryts inte” på latin.

– Det är ett motto, nånting att leva upp till. Ursprungligen var det en rad jag råkade höra på Miami Vice, den gamla åttiotals-tvserien, där sa nån i en bisats: ”I am sensitive, not weak”, och det fastnade. Sen insåg jag att det verkligen var mitt ideal och översatte jag det till latin.

Henrik Berggren växte upp som yngsta syskon, han har en äldre bror, i Västra Frölunda – ”i en typisk radhusmiljö, medelklass” – och båda hans föräldrar är akademiker. Men de har inte läst humaniora, så han ser inte att intresset för att studera det han ägnat sig mest åt – grekiska och latin – kommer därifrån.

Vad är det som lockat med att plugga grekiska?

– Mest poesin, jag är mest intresserad av Homeros. Jag har tyckt om många andra också, Thukydides var väldigt rolig att läsa, svår bara. Man drillas ju väldigt mycket i Platon, men jag tycker inte att han… vissa dialoger är roliga kanske, men Platon är ingen övertygande filosof direkt.

Han ser ingen likhet – när jag frågar svarar han att det ”bara skulle låta konstruerat och sökt om jag svarade ja på det” – mellan att dechiffrera en antik filosof och att
skriva en låt.