Strängar för frihet

Den iranske hårdrocksmusikern och instrumentbyggaren Owrang Haghany, ena halvan av den lilla instrumentbyggarfirman Crimson Oath Guitars, möter mig vid tunnelbanestationen i Råcksta för att visa vägen till verkstaden och samtidigt få sig en nypa frisk luft och sträcka på benen. Det blir lite si och så med den saken under de maratonlånga arbetspassen.

Han är klädd i omisskännlig hårdrocksstil med läderjacka, jeans, långt hår i svans, skägg och ring i örat. För många år sedan när han fortfarande bodde i Iran, dolde han sina hårdrockskläder under gamla militärkläder när han gick ut för att undvika problem med polisen.

– Här i Stockholm händer det i stället att jag blir tagen för en mullah innan de ser cigaretten och ringen i örat, säger han med ett roat leende.

Efter en kort promenad genom ett höstgrått Råcksta låser han upp en oansenlig källardörr som leder till verkstaden där han tillbringar en stor del sin vakna tid. Ingenting på utsidan av lokalen avslöjar att det pågår banbrytande kulturexperiment härinne. Vi går förbi verktyg, arbetsbänkar och virke och slår oss ner i det inre av de två rummen. Det doftar av trä och Owrang Haghany bjuder på te. I en hylla vid taket ligger hoprullade ritningar på kommande instrumentprojekt, i en annan står böcker om norsk black metal, runor och Irans historia.

Här i Crimson Oath Guitars verkstad sker det mödosamma, tidskrävande precisionsarbetet att göra stränginstrument för hand, och inte vilka instrument som helst – instrument med en design där iransk kulturhistoria blandas med västerländska instrument, eller helt nya instrumentuppfinningar som ser dagens ljus. Längs väggen i den välstädade verkstaden står halvfärdiga handgjorda, dekorerade och detaljrika stränginstrument. Varje instrument är personligheter med egna namn, framtagna i nära samklang med beställaren.

”Bästa sättet att kämpa mot en regim är med konst”

Owrang Haghany och hans kompanjon Mehr M. Nadeb är konstnärer, hårdrockare och musiker. Som paradoxalt nog växte upp i ett Iran där både hårdrock och de instrument den spelas på var förbjudna. Det är svårt att föreställa sig ett samhälle med förbud mot hårdrock och hårdrockskläder, men i Iran är det verklighet. Där är populärmusik bannlyst av den religiösa regimen. Den dömer ut rap, nästan all pop och rock som ”oren” och icke muslimsk. Musiker och fans trakasseras av polisen och många artister lämnar landet för att kunna verka som fria konstnärer.

– Bästa sättet att kämpa mot en regim är med konst, säger Owrang Haghany.

Han och kompanjonen Mehr M. Nadeb lämnade Iran och kom båda till Sverige i början av 2000-talet. Mehr M. Nadeb gick till fots från Iran till Stockholm med gitarren i packningen. Det tog honom elva månader.

– Det var en mardröm. Jag ville inte åka fast utan papper. Jag var rädd hela tiden, berättar han.

Ett par år senare anlände Owrang Haghany med hjälp av människosmugglare. Med sig till Sverige tog de sin kärlek till iransk kultur, erfarenheten av att bygga instrument och ansvaret att ge röst åt dem som tystats av regimen i Iran.

”Stockholm är en perfekt plats för den som vill tänka i fred”

– Stockholm är en perfekt plats för den som vill tänka i fred, säger Owrang Haghany.

Och berättar hur han alltid var på sin vakt i Iran. Det fanns spioner överallt, även i den närmsta vänkretsen. Regimen i Iran stämplar hårdrock som satanism och hårdrockare och fans trakasseras. Det händer att långhåriga grips av polisen och tvångsklipps, och att polisen målar den som har T-shirt med målarfärg. Repressalier som ändå är milda i sammanhanget. Iran är ett land där människor avrättas för regimkritiska bloggar och facebook-inlägg.

På nittiotalet bildade Owrang Haghany bandet Black Swastica, som senare bytte namn till Knight of Fire, med Mehr M. Nadeb som andregitarrist. Black Swastica var det allra första metalbandet i hemstaden Isfahan och ett av Irans första hårdrocksband.

– Ingen hade sett något liknande i Isfahan. Vår musik var väldigt aggressiv – essensen av metal, mixad med vår brutala livserfarenhet, säger Owrang Haghany.

De båda hade träffats genom att Owrang Haghany var gitarrlärare – naturligtvis skedde det underground och var förbjudet – och Mehr M. Nadeb var en av eleverna som gick hos honom och lärde sig spela. Och som var den bästa eleven.

Det iranska kulturarvet betyder mycket för Crimson Oath Guitars. Mehr M. Nadeb betraktar sig som en talesperson för sin kultur.

– Den är på olika sätt hotad i mitt hemland Iran och i väst är den ofta missförstådd. När folk hör ordet Iran tänker de på religiös fanatism, men vår kultur är mycket äldre och vackrare än fanatikernas Iran. Jag vill stå upp för min kultur och inte låta den dö.

Bandet Knight of Fire för vidare den urgamla, episka, iranska berättartraditionen Shahname khani.

– Metal är ett verktyg vi använder för att förmedla våra berättelser eftersom metal passar den moderna tidens vibrationer. Kulturen är vårt flygplan och den ena vingen är Knight of Fire, den andra vingen är Crimson Oath-instrumenten, säger Mehr N Nadeb.

En skillnad mellan Knight of Fires hårdrock och en stor del av den svenska hårdrocken är att hårdrock från mellanöstern har en tradition av att vara samhällskritisk, medan svensk metal handlar mycket om image. Likt andra iranska hårdrocksband i exil är Knight of Fire regimkritiska i sina texter.

– Det är min plikt att ge en röst åt den tystade generationen med min musik. Det är min skyldighet att berätta om verkligheten i Iran, säger Owrang Haghany.

Owrang Haghany var nio år när revolutionen bröt ut och den västvänliga monarken, shahen Mohammad Reza Palavi, ersattes av en islamisk republik med ayatolla Khomeini som religiös ledare.

– Khomeini-regimen kapade banden till allt som var modernt i Iran. Shahens regim var problematisk på många sätt, men den moderniserade åtminstone landet – om än mycket långsamt.

Owrang Haghany har döpt sin generation till ”den tystade generationen”.

– Livet i Iran efter revolutionen var brutalt. Många ur min generation fängslades, torterades och avrättades. Många av mina vänner befinner sig ”six feet under” eller har förlorat ett öga, ett ben, en arm. En gång på väg till skolan såg jag en man bli hängd. Jag var fjorton år och hade mardrömmar i månader efteråt.

Svåra minnen kommer upp till ytan medan vi pratar och Owrang Haghanys händer börjar darra. Han tar en kort paus för att samla sig innan han fortsätter:

– Musiken och böcker blev min räddning.

”Metal passar iranier bra”

Trots Irans bannlysning av modern musik fick både Owrang Haghany och Mehr M. Nadeb tag på hårdrock via svarta marknaden. Owrang Haghany lyssnade på kassettband med Deep Purple, Rainbow, Santana, Black Sabbath, Queen, Uriah Heep, Kiss, Pink Floyd och Metallica. Trots ”usel kvalitet och kassettband som kopierats en miljon gånger” gjorde musiken starkt intryck och förändrade honom som människa.

– Metal passar iranier bra eftersom det är hård och tung musik, precis som det hårda och tunga livet ser ut i Iran. Metal är medicin.

Owrang Haghanys och Mehr M. Nadebs banor som instrumentbyggare inleddes som en lösning på ett frustrerande praktiskt problem – de ville spela hårdrock, men alla moderna instrument från Shahens tid, som elgitarr och bas, var förbjudna och undangömda. Skulle det bli något hårdrocksspelande måste de bygga sina egna instrument.

– Jag ville bli David Gilmour, och försökte bygga hans gitarr, en Super Stratocaster. Det enda jag hade att gå efter var ett foto av David Gilmour, ett foto litet som en fingertopp, säger Owrang Haghany och illustrerar med sitt lillfinger.

Det andra gitarrbygget blev en Explorer. Genom att pausa en VHS-kassett med Metallica och rita av gitarristen James Hetfields gitarr direkt från tv-rutan på en plastpåse fick han fram formen.

– När Ayatolla Khomeini dog lättade förbudet mot musik något och enstaka musikaffärer med traditionell iransk musik och instrument öppnade. Hoppet om att äntligen kunna köpa en elgitarr tändes. Då var Owrang Haghany 21 år.

– Det hade varit enklare att köpa heroin eller uranium. En ängslig affärsinnehavare bad mig gå och hämta sopsäckar och tidningar. När jag kom tillbaka tog han sopsäckarna och försvann bakom disken och återvände med ett paket till mig. Jag fick gå ut genom garaget. Jag gick hem, öppnade paketet och där låg en röd, jättegammal, ful, dålig elgitarr men det var i alla fall en gitarr. Det var den bästa dagen i min ungdom.

I dag har Owrang Haghany jobbat med instrumentbyggande i tjugofem år.

De sista kunskapsluckorna om hur gitarrer är konstruerade såg han till att fylla i på Stadsbiblioteket så fort han anlänt till Stockholm.

– Jag var flykting utan uppehållstillstånd och väldigt rädd för att bli upptäckt, men jag fann rätt hylla, tog ut några gitarrböcker och memorerade alla bilder. Efter en halvtimme hade jag all kunskap jag behövde. Jag tänkte: ”Fuck the Khomeini system”.

Owrangs Haghanys entusiasm över att komma till Sverige, som han betraktade som hårdrockens främsta land i världen, förbyttes snart i besvikelse.Fyra avslag från Migrationsverket innebar tre svåra år då han tvingades gömma sig och gå under jorden.

– Jag blev deprimerad. Jag levde med en konstant rädsla för att bli avslöjad och jag skämdes.

Till slut fick han svenskt medborgarskap och i dag kan både han och Mehr M. Nadeb röra sig öppet. Men livet är inte helt okomplicerat. Som gitarrist från Iran stöter han på fördomar.

– En vanlig fördom är att invandrare är pizzabagare eller taxichaufförer. En iransk gitarrist? Nej, nej, nej, det går inte för sig, gå och baka pizzor. En del människor tror att iranier inte har rock och metal i blodet, men det är bara dumheter. För mig är rasism när människor vill tvinga in mig i ett fack där jag inte hör hemma.

Varför heter er firma Crimson Oath Guitars?

– Jag upptäckte att det bästa sättet att bekämpa regimen på var genom konst. När jag såg hur Khomeinis regim systematiskt förstörde den iranska kulturen som jag älskar, svor jag en ed, oath på engelska, att bekämpa detta. En amerikansk vän föreslog Crimson Oath eftersom det enda jag då lyssnade på var albumet ”The Crimson Idol” med W.A.S.P.

Crimson Oath Guitars bygger stränginstrument för hand. Några av instrumenten är helt nya uppfinningar. Owrang Haghany visar ett instrument med tre halsar som är en blandning av iransk tanbur, setar och gitarr. Alla instrument som byggs i verkstaden är egna personligheter med ett tema och ett namn som till exempel: ”Stevie´s treasure”, ”Kråksång” ”Shadow of the moon”, och ”The lion and the sun”. Musiker från band som Nale, Crucified Barbara, W.A.S.P. och Stevie Klasson har gitarrer tillverkade av Crimson Oath Guitars.

Den nya hemstaden Stockholm är en av Crimson Oaths inspirationskällor.

– Där Isfahan är valv är Stockholm vinklar och linjer, säger Owrang.

Men den första och största influensen är konsten och arkitekturen i hemstaden Isfahan, en gång huvudstad i det persiska riket. Crimson Oath Guitars konstfullt dekorerade och detaljrika instrument är en direkt länk till Isfahans konsthantverkstradition med metallgravyr, inläggningar, miniatyrer och mosaik. Instrumenten som lämnar verkstaden i Råcksta har ett budskap:

– Irans regim vill utplåna iransk kultur, Crimson Oath Guitars vill påminna världen om den, säger Owrang Haghany.

Han visar en gitarr byggd av lönn, ek, björk och ett nytt slags stränginstrument med tre halsar som ska bli en kombination av iransk tanbur, setar och gitarr när den är färdig.

Fodralet till gitarren med namnet ”The lion and the sun” – symbolerna på Irans flagga – har en extra finess: ett schackspel som snidats in på utsidan och små schakpjäser inuti fodralet så ägaren kan spela schack under trista timmar av väntan på flygplatsen.

Gitarren ”Stevie´s treasure” har ett pirattema och är byggd av lönn, aluminium och rosenträ med detaljer av koppar, ben, guld, mässing, ebenholts.

– En elgitarr är en symbol för modernitet. Genom något så enkelt som en elgitarr bevisar jag att det går att blanda gammal kultur från mitt land med västerländsk modern musik.