Symfonier från Tvärvägen

Sedan slutet av 2008 har Tvärvägen släppt pockande, lågmälda melodier. Men det som började som egenhändigt mejslade sovrumssymfonier från Henrik Öhbergs dåvarande hem, ett stenkast från Tvärvägen i Gustavsberg, har nu växt till nyklassiska kammarstycken med luftiga arrangemang för stråkar och piano.

– När jag gjorde första skivan Sånger från Tvärvägen spelade jag i olika popbandskonstellationer. Jag hade ingen tanke på att Tvärvägen skulle bli ett soloprojekt, det var mer musik som jag gjorde som inte passade in någon annanstans. Från början arbetade jag ganska mycket med kollage, klippte ihop olika ljud och samplingar. Det var väldigt tekniskt, men lät ändå akustiskt.

På andra skivan Staring directly into the sun från 2012 gjorde Henrik Öhberg lite tvärtom. Han övergick till att skriva instrumentala låtar, spelade alla instrument själv och renodlade produktionen, gav alla ljud rikligt med plats. Att den var så lågmäld gjorde den nästan radikal, särskilt i ett samtida popklimat med många maxade produktioner.

– Att göra tvärtom gör ju att det sticker ut. I stället för att allting låter på maxvolym, använder jag mig av få – men verkligt bra – ljud.

Tvärvägens tredje skiva This river is so red är inspelad i Atlantisstudion, med stråkkvartett och piano i centrum. Den här gången har Henrik tagit in medmusikanter i form av Elsa Wikström, violin, Gunilla Birkedal Lindberg, violin, Peder Sjögren, viola, Marika Dahlbäck, cello och Joakim Simonsson, piano.

– Inför den här inspelningen var jag tvungen att vara mycket mer förberedd än tidigare. Men jag tycker också att man kan höra en närvaro som kommer av att spela in tillsammans, att man hör hur folk andas och rör sig.

Vinylskivans omslag visar ett snötäckt, kargt landskap – i kontrast till titeln This river is so red.

Styckena kretsar tematiskt kring ”ett efter” – efter katastrofen. Det skulle kunna vara en miljökatastrof. Eller en kärlek som inte längre finns.

– Den skildrar det som kommer efter nånting, efter slutet. Spillrorna av nånting. Jag tycker att det är ett fint tema, när nånting tar slut så tar det ju sällan… helt slut. Nånting kommer ju alltid efter. Skivan handlar om att leva kvar efter det man inte trodde skulle hända eller ville skulle hända, ändå har hänt, säger Henrik Öhberg.

Han beskriver sig som influerad av nyklassiska stjärnor som Nils Frahm, men också av hiphop-producenten Madlib.

– Jag är svag för musik som bygger parallella universum, egna världar. När musiken blir ett eget rum, med egna villkor och regler.