Tajt samspel men oklara proportioner

Odödliga är som en blandning av ungdomskärleksfilmen Ingen kan älska som vi, Jan Troells Il Capitano om Juha Valjakkala, och Bonnie & Clyde toppat med ett stänk Thelma & Louise. Det är en roadmovie där kärleken mellan paret i bilen fördjupas för varje mil de färdas nedför ”vägen utan återvändo”.

Upplägget om de kärlekstörstande Em och Isak som träffar varandra av en slump i Stockholmsnatten och spontant drar iväg till Torneå för att stjäla en cello, är inte alls dumt. Regissören och manusförfattaren Andreas Öhman bjuder på många enskilt fina scener under deras irrfärd genom Norrland.

Men helheten svajar lite i longörer, en tajtare klippning hade behövts för tempots skull, och så har vi det här med trovärdigheten. De dåd paret utför, eller själva anledningen att de lämnar sina nära och kära, står inte i proportion till den psykologiska förklaring vi får. De har liksom inte Lisbet Salander-uppväxter i bagaget, men agerar ändå därefter.

Den stora behållningen som bär ”Odödliga” är det tajta samspelet mellan Madeleine Martin och Filip Berg i huvudrollerna. Dem vill vi se mer av i framtiden.