Talar genom Totte

– Det svåraste i början är ord som börjar på b, p eller m. Det finns egentligen inga genvägar eller speciella knep, det är bara att sitta framför spegeln och träna. Det tog fem år innan jag kunde det riktigt bra.

– Intresset började när jag var åtta och fick en bok om buktaleri av farmor. Sen tjatade jag mig in på en helgkurs, som egentligen bara var för vuxna, när jag var 12 år. Efter det började jag leta efter en docka. Jag hade tänkt mig ett litet gulligt djur, men på Londons största leksaksvaruhus fanns det bara ett enda djur som gick att sticka in handen i och det var en apa. Han fick heta Totte. Nu är jag inne på Totte nummer 2 och han är lagad många gånger. Jag vill inte tänka på när det är dags att byta igen, för det är en viss inkörningstid med en ny docka.

– Många buktalare har ett speciellt förhållande till sina dockor. När jag var på ett konvent med buktalare från hela världen var det flera som drog runt sina dockor i barnvagn och hade dem med hela tiden. Men Totte ligger hemma i garderoben när vi inte uppträder.

”Totte ligger hemma i garderoben när vi inte uppträder”

– Sommartid är vår högsäsong, då turnerar vi runt i landet. Det är svårare att buktala utomhus när det är stor publik och alla ska höra vad vi säger. Efter ett framträdande är jag mest trött i huvudet. Det är mycket att hålla reda på med olika röster och rörelser som ska synka.

– Min största utmaning i dag är att skriva bra manus. Jag gillar att få folk att skratta, både barn och vuxna. Vill att de ska ha kul.

– Visst kan det kännas ibland som att Totte har ett eget liv. Det galnaste är nog den gången när jag tappade rösten, men han fortsatte att prata.