”Tidningen har varit vår enda försörjning”

– Jag går runt i Stockholm och testar vilken plats som passar mig att sälja vid. Här i Liljeholmen funkar det bra, och vid Mariatorget. Jag har sålt i tre månader, sedan jag och min man kom tillbaka från Norrland. Vi har bott ute och tidningen har varit vår enda försörjning. Men det är kul också, jag träffar mycket folk och har framförallt något att göra.

– Jag säljer mest mellan klockan sex och nio på morgonen. Efter nio är folk stressade, då är de antagligen sena till jobbet. Vädret påverkar också: är det är blåsigt går folk med huvudet nerböjt och ser ingenting, men när solen kom fram blev alla direkt glada. Vi har ju inte sett någon blå himlen på länge.

– Vår dotter bor i Långsele, det var därför vi var där ett tag. Men vi kände inga andra och att prata med tallarna var inte så kul. Vi var på landet, hade två kilometer till affären. Jag är amputerad och då blir det jobbigt att gå långt, särskilt om det är halt. Eftersom jag har protes känner jag inte när jag halkar. Jag måste gå med det friska benet först så att jag får fäste. Men jag glömmer ibland och pang så ligger jag där.

”De kunde aldrig lappa ihop fotleden helt.”

– Jag krossade fotleden för tretton år sedan. Det var lerigt och jag hade jättehöga dojor på mig och skulle hoppa över en vattenpöl. De kunde aldrig lappa ihop fotleden helt. Nu när vi inte haft härbärge har det varit lite besvärligt med protesen, när vi har gått omkring mycket efter att vakter sparkat ut oss från gången till Rådhusets tunnelbana, där vi sov.

– Eftersom vi hade varit ett tag i Norrland fick vi ett skriftligt avslag om att få plats på härbärge, men en på Situation Sthlm peppade oss att gå till Enheten för hemlösa ändå. Vi gick dit, tog en nummerlapp och för fem dagar sedan sov jag min första natt på Bostället. Det var en sån lycka. Riktigt riktigt skönt.