Tillbaka i Näckrosen

Jag flyttade hit 1994 när min yngsta son föddes. Jag minns första julen här, jag gick upp klockan fem på morgonen och tände en julstjärna och ljuslyktor och satt där och matade pojken. Gud vad jag kände mig rik och lycklig. Jag hade i stort sett ingenting, nästan inga möbler, men där satt jag i en lägenhet med ett litet friskt barn.

Det var faktiskt min första egna lägenhet, tidigare hade jag hela tiden bott med någon. Min pappa hjälpte mig att renovera. Vi tapetserade och målade. Men sen rycktes det ifrån mig. Jag träffade en man som misshandlade mig. Han trängde sig in här och kopierade nycklar, till slut ledde det till vräkning och soc tog sonen.

Hela pojkens hem togs ifrån honom.

Hela pojkens hem togs ifrån honom. Det är sorgligt, han hade inte gjort någonting. Jag hade ju ändå mitt missbruk. Det var så mycket sorg på en gång för mig, så jag gick här på gatan upp och ner och skruttade. Jag hade lite nycklar kvar och kunde komma in på vinden och i tvättstugan där det var lite varmt. Men jag va ute innan tanterna började tvätta – herregud det var ju mina gamla grannar.

Det finns en väg här som heter Vackra vägen, den är jättefin med formklippta träd. På Vackra vägen hade jag tänkt dö. Men man kan inte bara lägga sig ner och dö, och jag hade fyra barn.

För fem år sedan hade jag varit nykter ett tag och pojken, som hade bott hos min äldre dotter, kunde komma hem. Vi fick en försökslägenhet på samma gata. Här har vi det jättebra idag. Han är nu 21 år. När han var liten var vi ofta i lekparken här nere vid sjön, lekte och matade kanadagässen. Nu är det en ny generation barn som kommer att vara här, mina barnbarn.

Det här är ett område som innehåller mycket glädje, men också mycket sorg så klart. Det betyder någonting för mig. Det är mitt hemma på jorden.