Tillbaka med livet

Pia Sjögren står, på gatstenen när, exakt där hon brukade stå under ett antal år och sälja Situation Sthlm i slutet av nittiotalet och början av 2000-talet.

Det kunde också hända att hon stod och sålde tidningen vid Odenplan – på den tiden låg Situation Sthlms redaktion på Roslagsgatan 48, senare flyttade den några kvarter närmare Odengatan till Döbelnsgatan 52.

– Man köpte några tidningar då och smet upp till Odenplan och sålde dem, det var ju inte så välordnat på den tiden. Även om jag levde i utanförskap så fanns det ju en sorts struktur i det livet i och med att jag hade tidningen. Rutiner. Det var viktigt. Man måste passa en tid för att köpa tidningarna, det var lite som ett jobb. På nåt vis blev man en del av nånting trots allt.

Hur fick du reda på att det gick att sälja tidningen?

– Det gick väl lite från mun till mun, så måste det varit från början. Men jag minns inte exakt. Det är ju först från 2004 jag minns saker och ting. Nån poet (Bodil Malmsten, reds. anm.) sa ”en månad går fortare nu än ett hjärtslag”. Fint sagt. Åren innan dess bara blir till dimma liksom, fragment av minnen.

Att minnet framstår som klarare just från 2004 har sin förklaring i att det var då Pia Sjögren fick den behandling mot sitt missbruk som fäste på henne och fungerade, hon blev drogfri och har så varit sedan dess. Och arbetat på behandlingshemmet Korpberget, på Svanö i Ångermanland. Men vi ska återkomma till det lite längre fram i texten.

Anledningen till att Pia Sjögren och jag träffas just i dag är dels att Pia Sjögren har den sympatiska vanan att komma förbi redaktionen och hälsa på de flesta gånger hon är nere i Stockholm för att hjälpa sin mamma Ann-Marie, 90 år och i dag helt blind. Pia är enda barnet och är ”på väg neråt hit snart”, hon har stått i bostadskö i Stockholm i nio år.

– Jag känner att jag skulle behöva vara närmre. Jag jobbar halvtid uppe på Korpberget nu, jag blev pensionär på halvtid, fick ju en svår lungsjukdom, som heter PAH, för några år sen. Mitt liv är ganska begränsat – jag kan inte lyfta tungt, inte böja mig ner.

– Det är jobbigt, mycket oro. Det enda mamma gör är att lyssna på ljudböcker nu när hon inte längre kan läsa själv, vi ska till bibblan sen i dag. Hon älskar berättelser från omvärlden, Indien och Afghanistan exempelvis, och hon läser en del historiska böcker men också deckare. Men det måste vara bra deckare.