Tröstare

På väggen bakom Eric Palmqwist i lägenhet söder om Söder där han just klickat på Zoomlänken, hänger en inramad svartvit bild av Neil Young. Bredvid den en gammal informationsaffisch från 1970-talet: ”Spriten ökar olyckorna”.

– Man såg lite annorlunda på saker och ting då – den ökar lite olyckor bara…

För en stund sedan klev han av det finska gåbandet – ”det är stort som fan, ett sånt där som står på gym” – han köpte för royalties han fick för en hitlåt han hade i Tyskland 2008, ”jag skriver ju till lite andra artister ibland”.

– Den var lite girl-band-style, väldigt långt från det jag gör själv – de var som Tysklands Spice Girls, tror den kom topp tre där. Jag kunde leva på det i ett halvår, typ. Jag köpte en stor tv också, för det var fotbolls-EM det året.

24 februari kommer Värmen – den sista delen i den trilogi som inleddes 2019 med skivan En halv gris kan inte gå och följdes upp året efter med Hej då. De båda skivorna avhandlade i tur och ordning vägen ur ett missbruk och en skilsmässa. Vad kommande skivan Värmen handlar om har inte Eric Palmqwist riktigt konkretiserat för sig själv ännu.

– Nån frågade vad den här handla om. Jag tänkte att den handlar om psykisk ohälsa eller om människor som haft det svårt. Men jag kom på att det kanske också är min ”Star Wars 1”, alltså fyran. Jag sjunger ju mycket om barndom och barnet i oss.

Tröst är ett återkommande tema – att finna tröst i det som blev, se med milda ögon på den människa man är nu och ta sig vidare i livet med de erfarenheter och insikter som framlevts.

– Precis. Att acceptera det i stället för att slåss mot det. I och med att jag varit i sånt mörker så länge tidigare i mitt liv så har jag utvecklat annat. En liten hyllning till det, att ha öppnat dörren till ett stålbad så har man nu med sig nåt annat att använda i livet till nån annan dörr.

Winston Churchill beskrev sin depression som en svart hund som gick vid hans sida, ibland intill honom, ibland bakom honom, men alltid i hans närhet.

– Det är väldigt bra beskrivet. Man blir aldrig av med den riktigt. Jag har sett det lite som att en svart fågel flyger in i huvet på en och inte vill lämna, sitter och pickar. Nu för tiden – oftast i alla fall – så brukar jag säga: ”Du får flyga vidare, jag har inte riktigt tid”. Men ibland har den vassa klor och blir kvar, då får jag hoppa upp på löpbandet.

Efter sex och ett halvt års nykterhet – den tideräkningen börjar en månad innan hans dotter föds – har han blivit väldigt mycket bättre på att ta hand om sig.