Under bron

Det finns ett ställe under bron där det buktar inåt och man kan sitta ostört, ingen ser en. Första gången jag var där hade en tjej spikat fast en slags säng i väggen. Vi satt och höll på med något hemligt och plötsligt stack det fram ett ansikte som sa ”hej”. Vi hade inte ens sett att hon sov där.

Jag tycker om att vara vid vattnet, blir lugn av det. Och det finns något kraftfullt med broar. Här minns jag också tiden med min bästa väninna. Hon är död nu.

Vi träffades på psyket och sedan umgicks vi nästan varje dag häromkring Fridhemsplan. Det var en nystart på mitt liv. Det var som att jag blev en ny person, slutade vara ett nervvrak. Jag var bara lugn och kände mig normal. Det var mycket hennes förtjänst.

”Jag har inte vågat kontakta socialen än”

Det var en hel del som förändrades då, för tre år sedan. Jag började självmedicinera med metadon, efter ha fått massa mediciner i starka doser på psyket som inte fick mig att må bra. Jag tog också avstånd från min mamma, så min väninna som var äldre blev som min extramamma.

Det är nio månader sedan hon gick bort. Först drev jag bara runt, men när jag träffade min kille blev det bättre. Vi har sovit i tält, nu ska det bli härbärge. Men jag har inte vågat kontakta socialen än. Har tidigare fått höra att jag inte kan jobba, att jag inte kan göra det och det, att jag är sjuk.

Under uppväxten fick jag lära mig att man blir älskad för sina prestationer och när jag började i en musikskola, där jag upplevde att man blir älskad för hur man ser ut, fick jag ätstörningar under högstadiet. Men jag håller fortfarande på med musik. När jag bor någonstans går minst en tredjedel av min tid till att göra musik: techno, electro, chillstep, singer-songwriting och indie. Min kille och jag har en dröm att starta ett musikcafé med en studio, någon gång i framtiden.