En bit inte långt därifrån, runt hela gathörnet till en telebutik, låg blommor i en bred och hög driva, votivljus i olika höjd och storlekar stod utställda utmed blomsterbädden – somliga brann fortfarande, några hade slocknat, vissa hade precis tänts och ställts dit. Någon hade lagt en nalle i blomsterhögen och skrivit en personlig hälsning och lagt i en plastficka och tejpat vid nallen. På en bukett bredvid låg en gul, handskriven hälsning, fäst i ett rött band.

Människor rörde sig sakta mellan de olika blomsterbäddarna som spontant skapats utmed gatan och fyllts på sedan fredagen. Man hade redan, informerade staden, fått forsla bort mängder av blommor som börjat ruttna och därmed drog till sig råttor och andra skadedjur. Polisnärvaron synlig men diskret. Somliga grät. En pappa stod på knä med sin son framför ljusen vid Åhléns och försökte förklara för honom vad som inträffat och varför det låg blommor och ljus och jag såg hur pappan kämpade med sina egna tårar och hur hårt han höll om pojkens ena axel. Inget högljutt prat. Många tog bilder med sina telefoner men få talade i dem. En tonårsflicka i svart skinnjacka med Ramones skrivet i vitt på ryggen gick fram till den blomsterhöljda piketen och la en blomma på den och kramade en kvinnlig polis.

När klockan var några minuter före tolv skedde en närmast obemärkt och ganska snabb förtätning av folkmassan som stod precis vid Åhléns och väntade på att kyrkklockorna skulle slå och den tysta minuten skulle börja. Trafiken på Mäster Samuelsgatan blev stående, folk gick ur sina fordon, alla trängde sig närmare varandra – jag stod med ryggen mot de tillfälligt uppsatta spånskivor som täckte skadorna i fasaden där lastbilen till slut kört fast – och två minuter före utsatt tid steg sorlet en aning för att sedan snabbt avta och det blev tyst. Jag tittade på telefonen: 11.58 Inget hyssjande, inga åthävor, sorlet bara la sig på några sekunder. Det blev märkligt tyst. Som om vi alla insåg att vi precis exakt nu behövde få vistas i den här tystnaden och måste ha den. Staden runt omkring hördes inte längre av som den brukar, ljuden från det pågående storstadslivet tycktes vilja hålla en servil ton. En påtagligt allvarstyngd, tätt stående folkmassa som under några minuter delar upplevelsen av en gemensam sorg är en ganska kraftfull företeelse – gråten, andetagen, beröringen, de små bokstäverna, ögonkasten, det faktum att vi alla valt att befinna oss där vi gör vid precis den här tidpunkten. Minuterna gick. Jag minns i dag inte hur länge vi stod där i tystnaden innan allting, ungefär lika obemärkt som det börjat, löstes upp och staden sakta – likt en dåsig hund som reser sig för att släntra bort mot vattenskålen – återtog sina konturer och sin ljudbild.

Men jag minns en person. Han kom lite sent, tystnaden var redan intagen, och ställde sig längst fram vid raden av votivljus och satte försiktigt ner sin Systembolagspåse mellan fötterna. Sedan knöt han sina händer framför bröstkorgen i bön. Hårt. Och blundade och böjde sitt huvud. Hans kroppsspråk utstrålade liksom en genuin förtvivlan och sorg, hans hårt sammanflätade fingrar, de slutna ögonen, axlarnas vinkel, det sänkta huvudet – som att han bara passerade och stannade till och ställde sig mitt i detta på väg någon annanstans. Men blev en del av det här kollektiva sekundsnabbt och bråddjupt. Efter kanske en halvminut öppnade han sina ögon, korsade sig, vände blicken upp mot himlen, krokade på Systembolagspåsen på högerhanden pek- och långfingrar och började försiktigt göra sig väg bort mellan människorna. Jag tyckte hela tiden att jag kände igen honom. Visste att jag sett honom tidigare någonstans, i något sammanhang. Men det blev inte träff i något register. Jag tog trapporna ner mot tunnelbanan. Tåget mot Fruängen kom. Jag klickade upp några nyhetssidor för att få ett begrepp om hur många människor som varit på den tysta minuten till minne av offren för terrorattentatet några dagar tidigare, men inga tillförlitliga siffror från polisen var publicerade ännu. Nästa Mariatorget. Precis när jag kom upp ur rulltrappan kom jag på vem mannen var – och jag förstod precis varför han så genuint och obehindrat kunde ta in all den där sorgen. Och lika hastigt lämna den kvar där.